Nu är väntan över. I förrgår, söndag 29 april kl 16.45 dog Olle i sin säng i sitt rum i sitt hem på Filaregatan. Jag har varit förberedd. Sista två dagarna var han knappt kontaktbar, tittade inte på mig och kunde inte tala. Trots vetskapen om läget, kände jag mig inte förberedd och är fortfarande omtumlad.
I den minuten det skedde stod jag vid sängen och tyckte att Olle hade ett av sina andningsuppehåll. Men det blev ett långt uppehåll. Det blev för alltid.
Redan på morgonen i söndags hade jag SMS:at till barnen att Olles tillstånd försämrats. De kom och var här när han tog sitt sista andetag.
Så overkligt det känns. En läkare kom och konstaterade dödsfallet. Olle låg kvar i sitt rum över natten. På morgonen kom en bil med två allvarliga män och en bår. De hämtade honom. Min Olle! Farväl!
Och nu har vi pratat och planerat. Barnbarnen ska spela och sjunga. Blommor ska beställas m.m.m.m. Ack ja! Bra att det finns traditioner.
Skulle vilja tänka på Olle som han var under sin krafts dagar. Men ännu ser jag bara den sista tidens förändrade varelse. Hoppas att tiden ger bättre bilder. Ja det vet jag. Jag vill tänka på Olle som den unge, snygge spelevinken, den vetgirige unge mannen, den ambitiöse yrkesmannen, den verksamme fixaren och den roliga sällskapsmänniskan.
En epok i mitt liv är slut och min blogg, som skulle handla om att vara 80 år och ha 100% jobb som anhörigvårdare är också slut. Tack alla ni som läst!
