Farväl!

Nu är väntan över. I förrgår, söndag 29 april kl 16.45 dog Olle i sin säng i sitt rum i sitt hem på Filaregatan. Jag har varit förberedd. Sista två dagarna var han knappt kontaktbar, tittade inte på mig och kunde inte tala. Trots vetskapen om läget, kände jag mig inte förberedd och är fortfarande omtumlad.
I den minuten det skedde stod jag vid sängen och tyckte att Olle hade ett av sina andningsuppehåll. Men det blev ett långt uppehåll. Det blev för alltid.
Redan på morgonen i söndags hade jag SMS:at till barnen att Olles tillstånd försämrats. De kom och var här när han tog sitt sista andetag.
Så overkligt det känns. En läkare kom och konstaterade dödsfallet. Olle låg kvar i sitt rum över natten. På morgonen kom en bil med två allvarliga män och en bår. De hämtade honom. Min Olle! Farväl!
Och nu har vi pratat och planerat. Barnbarnen ska spela och sjunga. Blommor ska beställas m.m.m.m. Ack ja! Bra att det finns traditioner.
Skulle vilja tänka på Olle som han var under sin krafts dagar. Men ännu ser jag bara den sista tidens förändrade varelse. Hoppas att tiden ger bättre bilder. Ja det vet jag. Jag vill tänka på Olle som den unge, snygge spelevinken, den vetgirige unge mannen, den ambitiöse yrkesmannen, den verksamme fixaren och den roliga sällskapsmänniskan.
En epok i mitt liv är slut och min blogg, som skulle handla om att vara 80 år och ha 100% jobb som anhörigvårdare är också slut. Tack alla ni som läst!

Väntan

Väntans dagar. Stillsamma. Ljuden som hörs är Olles rosslande andetag. Han äter inte, vi fuktar hans mun med vatten. Han får sprutor med lugnande medel. Och värkmedicin. Ligger så stilla, som i väntan..........
Jag försöker jobba lite i trädgården. Besvärligt är det att två skator absolut vill bygga i äppelträdet. Försöker förklara att det inte går för sig, och att det finns många andra bra träd i omgivningen. Få se hur det går, vem som är bäst på envishet!
I kväll kom en kär väninna med mat, och vi har haft en god stund vid köksbordet. Jag är så glad för vännerna som deltar och stöttar.
I morgon kommer barnbarnet Adrian från Göteborg. Han vill säga adjö till Olle och jag önskar att de två kan mötas på något sätt. Kanske Olle hör vad vi säger trots att han inte kan visa det. Adrian är Olles favorit i vår stora barnbarnskara.
Jag känner familjens stöttning och omsorg¨. Vikigt!

forts tillbakablick

När jag tänker tillbaka föds tankar på meningen med det som hänt. Är det slumpen som avgör eller finns det en utstakad väg som vi omedvetet följer. Varför kom jag just till byn Baggetorp den där hösten 1951? Hade bestämt mig för att dra mot "södra Sverige", sökte fem jobb, tog det första jag fick svar på. Nåväl, vi var kära och gifte oss 1954. Då var Olle 21 år och jag 23. Och vi har hållit ihop i 60 år! Olle var lite avundsjuk på mina lov, jullov, påsklov, sommarlov. Bestämde sig för att bli folkskollärare. Seminarium fanns i Linköping och utbildningen var 4-årig. Efter ett år flyttade jag också till Linköping med lille Urban, vårt första barn. För att dryga ut kassan körde Olle buss på helger och kvällar.
 Efter många flyttningar fick vi en lägenhet vid Pilens Backe. När Olle var färdig med utbildningen 1959 hade vi fått barn nr. två, Claes. Ja så jobbade vi som lärare båda. Olle fortsatte och blev ämneslärare i biologi och kemi, och jag hade årskurs ett, två och tre. Olle var ständigt verksam: köpte defekta bilar, lage dem och sålde. Tjänade väl nå´n hundring. Vi fick en tomt och byggde stort hus, där Olle gjorde mycket jobb själv. På helgerna åkte vi till kusten där vi byggde en sommarstuga. Det tog flera år innan den blev färdig. När man är vid kusten bör man ju ha en båt. Sagt och gjort Olle köpte en Albin 25. Oj så många roliga äventyrliga resor vi gjorde. Och familjen blev större, Karin 1961 och Anna 1967!
Skulle vara roligt att prata med Olle om livet vi haft. Men han är helt borta från den möjligheten. I kväll är hans andetag rosslande. Hur länge ska han orka?

Tillbakablick

Dagarna när äldste sonen var här var annorlunda. Jag kände inte samma oro som tidigare. Så var det också när yngsta dottern var här en vecka efter påsk. Förstår att jag är mer pressad av ensamheten än vad jag själv noterat. Att ha någon att rådgöra med är verkligen av stor betydelse. Men nu är jag ensam igen. Hör Olles tunga andetag, hur ska natten bli, ska han dö i natt? Frågor som ej går att svara på.
Inför det oåterkalleliga slutet funderar jag ofta tillbaka på vårt liv. Tänker på när jag 19 år gammal kom från Jämtland till Baggetorp i Sörmland för mitt första jobb som småskollelärare. Kom till en tråkig, mörk och händelsefattig by, fick ett eget boende, skulle klara ett jobb, som jag visserligen hade behörighet till, men som jag inte hade erfarenhet av. Efter några månader dök Olle upp. Han skulle jobba som fotograf på Katrineholmskuriren. Kände redan hans storebror och lillasyster. Och framför allt hans mamma, som förstått att det inte var så lätt att komma till ett samhälle utan kontakter och vänner.
Ja så kom Olle och tillvaron fick mer fart och färg! Vi blev kära!! Han var snygg, glad och full av upptåg. Han var 18 år och jag var 20.
fortsättning följer i morgon

oro och ovisshet

Eftersom detta är en blogg som berättar om att vara 80 år och anhörigvårdare på heltid, fortsätter jag berätta om Olle, hans sjukdom, min oro, hur det fungerar med hemtjänst o.s.v.
I går var Olle plötsigt sämre. Andades kort och häftigt. Klagande ljud, ingen kommunikation. Kände mig övergiven och darrig. Ja, till saken hör att min magsjuka som jag trodde var över dök upp igen natten till torsdag, det bidrog till kaoskänslan. Ringde på natten till Jourteamet som kom med lugnande spruta till Olle. Så småningom sov han, och jag fick krypa ner i min säng. Sov ett par timmar.
Eftersom jag befarade att Olle skulle dö talade jag med våra barn och i dag kom äldste sonen för att stanna ett par dagar. Vilken skillnad att ha någon i huset när oron river i själen.
I kväll sover Olle ganska lugnt och jag känner mig tryggare.
Vi har ju god hjälp av Caremas hemtjänst i Berga. En hel grupp av underbara människor, som är duktiga vårdare, arbetar engagerat och noggrant och dessutom är de glada och får oss att må bättre. Dessa människor i hemvården, de flesta undersköterskor, är värda bättre löner och arbetsvillkor samt uppskattning från sina arbetsgivare. De klagar aldrig,detta är mina egna reflektioner.
Nu är kl 23.30. Ska skynda mig i säng och hoppas på många timmars sömn.Om ett par timmar kommer Caremas nattpersonal, brukar höra när de öppnar dörren, men oftast går jag inte upp.
Och morgondagen har vi inte sett, men den ska ge regn och SNÖ!

sjuk och trött och ledsen

Det har varit jobbiga dagar. Blev sjuk i magsjuka söndag morgon. Fy vilken sjuka detta är! Änglarna från Carema fick överta allt arbete med Olle. De är fantastiska. I detta fall självklart flexibla: kom oftare, skötte matningen och allt annat. Jag gick inte in i Olles rum varken söndag eller måndag, tänkte på smittorisken. Och under dessa dagar sen jag skrev sist har Olle blivit mycket sämre. Hans tid är nog snart ute, och jag vill inte att den här svåra perioden ska bli så lång för Olle. Men när jag tänker så blir jag så ledsen. Ska vår gemenskap bara ta slut! Vill inte, men vet att det är det bästa.
Ä inte helt återställd efter magsjukan, är fruktansvärt trött. God Natt!

Ovisshet

Ovisshet. Hur länge ska Olle ligga så här? Jag sitter långa stunder vid hans säng. Han andas tungt, gör långa andningsuppehåll. Ibland tror jag att nu är det Olles sista stund. Men så tittar han upp, ibland ler han!
Personalen från Carema kommer fyra gånger per dygn. Eftersom han inte orkar hjälpa till när han ska vändas eller resas upp, måste de vara två varje gång. Min hjälp inskränker sig nu till att fixa maten och tvätten, samt att alltid vara till hands och ofta sitta vid sängen. Jag hade ju planerat att när vårvärmen kommit skulle vi ut och ta promenader med rullstolen. Tyvärr är ju något sådnt omöjligt under de förutsättningar som nu är. Däremot funderar jag på att vi kanske ska försöka hjälpa honom upp i rullstolen för att låta kroppen ändra ställning en stund. Tror att vi ska göra det i morgon