Eftersom detta är en blogg som berättar om att vara 80 år och anhörigvårdare på heltid, fortsätter jag berätta om Olle, hans sjukdom, min oro, hur det fungerar med hemtjänst o.s.v.
I går var Olle plötsigt sämre. Andades kort och häftigt. Klagande ljud, ingen kommunikation. Kände mig övergiven och darrig. Ja, till saken hör att min magsjuka som jag trodde var över dök upp igen natten till torsdag, det bidrog till kaoskänslan. Ringde på natten till Jourteamet som kom med lugnande spruta till Olle. Så småningom sov han, och jag fick krypa ner i min säng. Sov ett par timmar.
Eftersom jag befarade att Olle skulle dö talade jag med våra barn och i dag kom äldste sonen för att stanna ett par dagar. Vilken skillnad att ha någon i huset när oron river i själen.
I kväll sover Olle ganska lugnt och jag känner mig tryggare.
Vi har ju god hjälp av Caremas hemtjänst i Berga. En hel grupp av underbara människor, som är duktiga vårdare, arbetar engagerat och noggrant och dessutom är de glada och får oss att må bättre. Dessa människor i hemvården, de flesta undersköterskor, är värda bättre löner och arbetsvillkor samt uppskattning från sina arbetsgivare. De klagar aldrig,detta är mina egna reflektioner.
Nu är kl 23.30. Ska skynda mig i säng och hoppas på många timmars sömn.Om ett par timmar kommer Caremas nattpersonal, brukar höra när de öppnar dörren, men oftast går jag inte upp.
Och morgondagen har vi inte sett, men den ska ge regn och SNÖ!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar