Ja i dag på förmiddagen kom Olles läkare. Har stort förtroende för henne efter tidigare samtal. Och i dag blev jag inte besviken. Hon såg genast att Olles situation förändrats, han liggr ju nu hela dagarna i sängen, han andas tungt, sover mesta tiden och talar få ord och långsamt.
Vid samtalet jag hade med henne efter besöket i Olles rum, bestämde vi att lägga tyngdpunkten på, att han ska ha det så lugnt som möjligt, inga utflykter till sjukhuset i krislägen, utan vård här hemma. Han ska få all den smärtlindring han eventuellt kommer att behöva, men i övrigt ska medicinerna reduceras. De mediciner som tidigare var ämnade att bättra på hans tillstånd har spelat ut sin roll.
"Vård i livets slutskede" snurrar runt i mitt huvud. Känns så slutgiltigt och nästan skrämmande. Men nu måste jag vara realistisk och ta en dust med den verklighet jag länge kännt blåsa mig i nacken. Visserligen kan det dröja en tid, lång eller kort, men verkligheten är obeveklig.
Trots att Olle, som den person han varit, försvann när demensen utvecklades, är det ändå min Olle som ligger där och ler ett vackert leende när jag sitter vid sängen. I kväll viskade han: "Jag älskar dig". Älskade Olle, snart ska vi skiljas. Vår gemenskap startade 1952, i 60 år har vi levt tillsammans. Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar