Många gånger under livet när det varit mörkt och tungt har jag för mig själv upprepat en levnadsregel, som jag trott att jag själv hittat på. Så här lyder den: det är inte så viktigt hur jag har det, viktigt är hur jag tar det. Har på senaste tid hört denna mening upprepas både i radio och TV. Senast i kväll i "Coacherna". (Måste titta på detta program därför att Cecilia Frode är med och hon var min elev på lågstadiet). Det är alltså någon tänkare som har myntat detta uttryck, och jag får acceptera att jag naturligtvis läst det någon gång i ungdomen, och gjort det till mitt. Men en bra sentens är den likväl. I går och i dag har den inte varit användbar tyvärr. Situationen blev för tung för att min förmåga att " ta den" skulle fungera.
Jag tror att Olle fått en stroke eller fler. Han kan inte komma upp i rullstolen, pratar sluddrigt, och vill bara sova. Har haft kontakt med jourläkare, eftersom det varit helg. En distriktssköterska har varit här. Och hemtjänsten är en trygghet. Men för mig staplas så många frågor. Ska jag klara det här? Bör han flytta till vårdboende? Är det dags att jag ställer honom i kö? Jag vill ju helst klara av det här hemma. Vilsna tankar och ovisshet ger en känsla av att stå på ett gungfly.
Skulle behöva en coach!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar