paneldebatt m.m.

I kväll har jag varit till Wallenbergssalen i Muséet. Linköpings demensförening hade inbjudit till paneldebatt med äldrenämndens politiker. Jag kom lite sent och fann en nästan fullsatt lokal. Linköping styrs ju av alliansen och med på podiet fanns tre av dess medlemmar. Dessutom en representant från socialdemokraterna och en från miljöpartiet. De två sistnåmnda fick många applåder och det var helt tydligt att publiken dominerades av nej-säjare till köp-och säljförfarandet och särskilt till den nuvarande utförsäljningen av det ena vårdhemmet efter det andra. Vid de senaste försäljningarna har lägsta pris gällt.
Erling var här hemma hos Olle, som har varit tröttare än vanligt i dag. Trots flera försök har han inte orkat förflyttningen till rullstolen. Något har hänt i hans kropp. Han kan ha fått en liten stroke.
Det bästa i dag är att vi har fått huset städat. Lyxigt och härligt.

Sorg

Sorg och saknad. Jag sörjer min livskamrat. Vi träffades när jag var 20, han var 18. Han var en glad spelevink med nytt körkort, många vänner, musikintresse, trumpet. Det var en lekfull tid, inte så mycket allvar, inga stora konflikter. Jag var lärare, han sökte till seminariet i Linköping. Ville ha jullov, påsklov och sommarlov, motiverade han ansökan med. Vi gifte oss och fick första barnet. Jag och lille Urban flyttade med till Linköping Olle körde buss kvällar och helger, men ekonomin var skral. Smäskollärarlönen skulle räcka till hyra, mat och barnflicka.Minns dessa år med glädje. Sen har livet rullat på med både bekymmer och glädjeämnen. Vi fick tre barn till. Byggde sommarstuga, köpte stort hus. Lånade pengar och köpte en båt. Han har funnits att samråda med, att tampas med, ja funnits.
Nu är han försvunnen i dimman som kallas demens. Ofta pratar jag med honom som förr, utan att få svar eller tankar tillbaka. Ofta är vi tysta. Nu hör jag honom andas där  inne i rummet med sjukhussäng och rullstol. Han är här men han finns ändå inte. Jag sörjer min livskamrat.

Vi har rösträtt!

Det var i söndags fantomsmärtorna tog fart. De höll i även måndag , dämpades något i går, men kommer fortfarande i stötar. Olle blir väldigt trött, har varit uppe endast ett par korta stunder i dag. Kanske är det värkmedicinen som tar hans krafter. Har ju varit tvungen att ge honom ganska mycket av den varan.
I dag hade vi besök av en tjänstekvinna från socialkontoret. Jag är berättigad att få en liten summa varje månad, s.k. anhörigbidrag. Av en slump fick jag reda på detta för ett par veckor sedan. Detta är ett nytt bidrag, som bestämdes i december. Ville ta reda på varför jag inte fått något meddelande om bidragets existens. Då visade det sig att något meddelande om detta inte gått ut, mer än kanske till kommunens hemsida. Undrar hur många trötta gamla anhörigvårdare som sitter och kollar Linköpings hemsida på kvällarna. Många kanske inte ens har en dator.
Jag blir arg och upprörd över hur nonchalant vi behandlas. Tänker våra kommunalpolitiker att: "det är en grupp gamla snälla tanter, de bråkar inte." I så fall har de ju rätt. Vi som är gamla har lärt oss att vara tacksamma för det vi får och att inte ställa krav. Men många av oss gamla är ju både friska och kloka. Vi måste höja våra röster och kräva att respekteras. Politiker ska akta sig. Vi har rösträtt!

Fantomsmärtor, kalas, kryss

I morse vaknade jag av att Olle skrek. AJ AJ HJÄLP!! Rusade upp. Det var den foten som är amputerad som börjat intensiv-värka. Fantomsmärtor alltså. Det är MYCKET intensiva nervsmärtor och de första månaderna efter operationen i juli var dessa smärtor en daglig plåga. Men de senaste två månaderna har de avklingat. Till i dag. Nu är det full aktivitet igen, och dagen har varit kaotisk. Flera besök av hemtjänst, tel. samtal till vårdrådgivare om medicinering, och Olles skrik! Fick goda råd, använde värkmedicin som fanns hemma och nu på sen kväll har lugnet lagt sig över vårt hem. Olle sover. Jag försöker stressa av.
Barnbarnet Pär fyller 27 och hade bjudit till kalas. I den situation vi hade i dag kändes det omöjligt att åka ifrån en liten stund. Men ville så gärna. Ett tel. samtal till vännen Erling. Skulle du kunna.......? Självklart!
Med Olle i de bästa händer kunde jag åka iväg och hade en fin stund med god mat och trevlig samvaro. Värdefullt!
Som avkoppling har jag löst ett dubbelkryss i Correns kulturdel. Ett riktigt roligt och klurigt kryss, som ovan nämnde Erling konstruerat. Han är en riktig kluring. Och en riktig vän!

En dag att vara glad för

KL är 23.30. Snart slut på denna dag. En innehållsrik sådan. Personalen från Carema har tränat Olles ben tre gånger, som vi bestämde när sjukgymnasten Kerstin var här. Ibland gör det riktigt ont i knäet, men Olle har försökt och inte protesterat.
Vår vän Eva L, som varit min tidigare kollega och som blivit en superkompis har varit här och bjudit oss på kalas. Underbar soppa, smörgåsar och semlor. Hon har nyligen hittat en man att leva med. Roligt att bli bekant med honom, ja, det var en glädje. Erling och Kerstin var också med, och så kom vår äldste son Urban. Ibland kan en gemenskap runt ett bord bli väldigt lyckad. Så blev det i kväll. Olle var med nästan hela tiden, och såg glad och nöjd ut. Han har alltid varit super-social och njuter fortfarande av gemenskapen.
Nu har Urban och jag suttit i köket och pratat och delat tankar. Vi har alltid en god kontakt, ett ömsesidigt givande och tagande, som för mig är härligt och ytterst värdefullt. Mitt sinne flödar över av tacksamhet för familj och vänner.

Tacksamhet

Att Olle blivit tröttare och behöver mer hjälp vid alla förflyttningar har satt fart på mitt "hitta-på-sinne". Hemtjänstpersonalen har funderat på att vi behöver en lift. Men jag vill först  att vi ska pröva om han kan träna upp sitt enda ben, så att han korta stunder kan stå. Carema har ingen sjukgymnast, men jag som anhörigvårdare kontaktade "Rörelse och hälsa". En duktig sjukgymnast därifrån kom i går. Vi bestämde att tre gånger varje dag i en månads tid ska Olle tränas att stå på sitt ben. Sen ska det göras en utvärdering. Den här träningen ska hemtjänsten göra i samband med sina besök hos Olle. Ett försök som jag hoppas ska ge resultat.
I morse ringde jag till Berga vårdcentral och bad att Olles läkare skulle komma. Behövde  bl.a. veta varför han ofta har ont i foten och benet. Hon kom i dag! Kollade hans blodcirkulation i benet och gjorde lite andra kontroller. På grund av Olles multiproblem ska jag få ett tel nr. att ringa till om någon akut situation uppstår. Hela dygnet! Som att få en fin present kändes det! Har ofta tänkt att om något händer vill jag inte åka till akuten, utan låta Olle vara hemma och få hjälp här. Den hjälp de lovar från Berga är jämförbart med LAH. Detta ger trygghet, vilket är av synnerlig vikt i vår situatin.
Så nu på dagens sista minuter kan jag konstatera att bra saker hänt. Känner tacksamhet.

Tankar kring politik

Jag har börjat fundera på politik. Tidigare i livet har jag ganska slentrianmässigt röstat på Folkpartiet. Bra liberala idéer tänkte jag. Nu kan jag inte fortsätta så, eftersom en röst på FP, C och KD är ju en röst på M. Och jag har alltid varit rädd för ytterligheter både åt vänster och höger.
Inte kunde man tro att Reinfelt skulle driva den hårda högerpolitik vi ser. Nya arbetarpartiet! Oj oj!
I min nuvarande situation tänker jag mycket på åldringsvård som borde vara en hjärtesk för politiker. Men den säljs ut och politikern tycks avsäga sig ansvaret.
I Corren lördag sidan C11 skriver Lars Laban Bengtsson en bra debattartikel. Han är sosse, och han menar att  alla riskkapitalbolag ska stoppas i vård och omsorg. Men sossarnas nye ledare har inte varit så klar på den här punkten. Den ende som uttalat sig tydligt är nye vänsterledaren.
Just nu känns det som om jag kommer att rösta V nästa gång! En omvälvande känsla.

Att tala med bestämmare

Olle blir sämre. Tröttare och tystare. Äter så lite. Det blir svårare att förflytta honom också, eftersom han inte hjälper till som förut. I dag har arbetsterapeuten Hanna varit här och vi har pratat om att vi behöver en lift. Skönt att det finns hjälpmedel!
Personalen från Carema har varit här flera gånger i dag. Jag har pratat med gruppchefen Katarina och bestämt att jag behöver mer hjälp nu. Hoppas de kan få personal så det räcker. Jag mår dåligt av att se hur stressade de ofta är. Kände att jag vill tala om mina iakttagelser för någon bestämmare, så jag har skrivit mail till Carl Gyllfors som är VD för Carema Care. Hoppas jag får svar. Om han blir arg på mig gör ju inget, för vi träffas inte så ofta (läs aldrig) Och han kan inte ta ifrån mig lön och arbete. En utmärkt position har jag i detta fall.

Att bli gammal i en ny tid

Jag går på en kurs anordnad av senior-akademin. Det är en diskussionskurs, och vi utgår från Bodil Jönssons senaste bok När horisonten flyttar sig, ATT BLI GAMMAL I EN NY TID. Boken och handledningen ger många idéer till samtal. När det talas och skrivs om pensionärer i media handlar det oftast om äldrevården. Ett viktigt och intressant ämne, men vi konstaterar att endast 15 % av dagens 80-85-åringar befinner sig på vårdboenden. De övriga 85%-en klarar sig själva och den övervägande delen är frisk och har hjärnans funktioner i behåll. En stor grupp. Med mycken kunskap och erfarenhet. Som ingen talar om. Jo olika biståndsorganisationer och andra ideella sammanslutningar hålls oftast vid liv av äldre människor. Även om många unga arbetar som volontärer, är medelåldern är hög.
Nu har Rainfeldt o Co hittat på att vi bör jobba till 75! Inte för att han upptäckt vilken kapacitet vi besitter, vi som pensionerats, utan naturligtvis läggs ekonomiska  aspekter även på detta. Befängd idé! Är inte arbetslösheten hög?
Ack ja! Mycket ska man höra innan örona faller av.

Berättarafton

Oj! Ny dag! Kl är 00.15. Vi har haft berättarafton här hemma. Vid 18-tiden när vännerna kom, var Olle sittande på toaletten. Jag hade förstås larmat, personalen kom, men Olle var inte snabb och de måste vidare. De kom tillbaka efter en stund, men då ville Olle lägga sig.
Den här idén med berättaraftnar har jag utvecklat för Olles skull. För att ge honom stimulans och glädje. Men jag får nog konstatera att han inte längre har möjlighet att delta och att han inte får ut något varken av gemenskapen eller berättandet.
Det var Eva Burgman och jag som berättade och visade ett bildspel med Jämtlandsanknytning. Vi är båda jämtlänningar och älskar vårt gamla landskap. Det blev lite ostrukturerat, men vi har en accepterande publik. Trevlig blev avslutningen när åhörarna berättade egna minnen.
Inom mig kände jag besvikelse över att inte Olle var med, men får ta till mig det faktum att Olles psykiska status försämrats. och att jag inte får ha stora förhoppningar på förbättring.
Vännen Irene och jag har suttit vid köksbordet några timmar och pratat om livets skiftningar. Att ha någon att prata med är guld värt!

Bra och dåligt från vårdarens horisont

Sen kväll igen. Kl är 23.45. Åter en händelserik dag, även om jag måste erkänna att händelserna sker inom snäva gränser. Men när allt kommer omkring är det ju det som är livet. Vardagen med sina variationer.
Olle hade ramlat ur sängen i morse, larmade, fick hjälp av 3(!) morgonpigga, duktiga Carema-människor. En timme senare kom två tillbaka  och Olle fick duscha. Han hann bara börja med frukosten så var det toalett-time. Larmade. Men ack! Det dröjde mer än 40 min. innan Hama kom.Jag hade då lyckats få över Olle till sängen, för han orkade inte sitta. Hama bad om ursäkt, så jag fick åter förklara att detta inte är personalens fel. Det är schemaproblem och underbemanning. Som det är nu har den som har larmet också tidskrävande sysslor. Kan vara omöjligt att gå ifrån t.ex. om man just duschar en patient. Nej jag ringde till verksamhetschefen (ny för dagen!) och påpekade min uppfattning om att schemaläggningen måste bli bättre, och försökte förklara hur situationen blir hemma hos oss när inte detta fungerar. Det var en trevlig , ny verksamhetschef. Hoppas hon tog det på rätt sätt!
När jag gett Gustaf av smörgåstårtan från i går (han uppskattade den!) var det dags för mina lediga timmar. Mats, en mycket duktig och trevlig Carema-kille kom till Olle och jag var helt lugn.
Skulle besöka en sjuksköterska som är rådgivare till oss, som sköter dementa. Mycket bra information, ja det blev en helt igenom intressant timme. Jag kommer att ha nytta av detta samtal.
Hoppsan nu är klockan över midnatt! God Natt!

Vilken dag!

Kl är 23.00. Trött men måste skriva lite. En innhållsrik dag. Först barnbarner Gustaf, som äter lunch. Passade på att handla lite i Berga medan han var hos Olle.Så plötsligt besök av gammal kär vän, Gull Rolling. Oj så glad jag blev. Sedan vi suttit med tjej-prat en stund väckte jag Olle. Han minns ju bättre det som hände för länge sedan och han blev SÅ GLAD att se Gull som vi under några händelserika år bodde granne med på Getingstigen. Han deltog lite i samtalet. Plötsligt kom hans kusinen Bengt. Trogen besökare och uppskattad av oss båda.
Jag visste ju vad som skulle ske på kvällen och har verkligen sett fram mot det. Vännen Mari Ann kom med mat och dryck och alla tillbehör. Dessutom hade hon bjudit gemensamma vänner. Vi blev nio vid bordet. Vilket härligt initiativ! Tack Mari Ann!! Känner en enorm tacksamhet över alla som genom omtanke hjälper oss över hindren.Vännerna som hjälper oss att smycka tidens flykt.