Sorg och saknad. Jag sörjer min livskamrat. Vi träffades när jag var 20, han var 18. Han var en glad spelevink med nytt körkort, många vänner, musikintresse, trumpet. Det var en lekfull tid, inte så mycket allvar, inga stora konflikter. Jag var lärare, han sökte till seminariet i Linköping. Ville ha jullov, påsklov och sommarlov, motiverade han ansökan med. Vi gifte oss och fick första barnet. Jag och lille Urban flyttade med till Linköping Olle körde buss kvällar och helger, men ekonomin var skral. Smäskollärarlönen skulle räcka till hyra, mat och barnflicka.Minns dessa år med glädje. Sen har livet rullat på med både bekymmer och glädjeämnen. Vi fick tre barn till. Byggde sommarstuga, köpte stort hus. Lånade pengar och köpte en båt. Han har funnits att samråda med, att tampas med, ja funnits.
Nu är han försvunnen i dimman som kallas demens. Ofta pratar jag med honom som förr, utan att få svar eller tankar tillbaka. Ofta är vi tysta. Nu hör jag honom andas där inne i rummet med sjukhussäng och rullstol. Han är här men han finns ändå inte. Jag sörjer min livskamrat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar