Revolution

Tänker mycket på det vi fått lära de senaste veckorna, att vi gamla är utsålda till stora vinstkrävande företag. Att detta har fått ske beror på att vi i vår kultur inte högaktar, ja inte ens aktar de gamla. Vi är slängda på sophögen; för gamla, utan visioner, utan påverkansmöjlighet, jobbiga att ta hand om.
Men det finns väldigt mycken kraft i många av oss! Vi borde höja våra röster oftare. Jag skulle vilja starta DE GAMLAS PROTESSTSTORM! Säga:SÅ HÄR KAN VI INTE HA DET I VÅRT CIVILISERADE LAND! Tala om för politiker både lokalt och på riksplanet att vi VÄGRAR att vara en bricka i ett ekonomiskt sjukt spel. VÄGRAR att deltaga i att bygga upp några smarta bedragares privata ekonomier. DRIVA UT MÅNGLARNA UR KOMMUNERNAS ÄLDREOMSORG, som Arne Grip skrev i en läsvärd artikel på debattsidan i dagens Corre.
VI MÅSTE STARTA EN REVOLUTON! Hur gör man det? På Facebook kanske!

Reaktion

 Larmar hemtjänsten när Olle ska till toa. Flyttar honom till toastolen, och det sker med  oro. Orkar han stå medan jag byter stol? Gick bra! Toastolen är utrustad med en "potta". Orkar ej knuffa in stol + Olle i toaletten, men det utgör inget stort problem. Vet att "snart kommer Carema".................. Men det dröjer...........dröjer..............Jag väntar........ väntar.............. Olle blir irriterad. Jag tömmer pottan. Vi  väntar........... väntar........... Olle sitter obekvämt och är trött. "Jag ska lägga mig" Hjälp mig. OK. Knepigt med flyttningen till sängen. Sen tvättning. Äntligen klart. Olle somnar direkt.
Då kommer en av Caremas duktiga skötare. Hon hade skött en duschning när larmet kom. Så dröjsmålet är ju verkligen inte hennes fel.
Nej! Det är fel på planeringen, vilket jag konstaterat tidigare. Den som har ansvar för larm ska inte ha
andra tidskrävande jobb. I dag var jag så trött och irriterad så gruppchefen fick ett taggigt telefonsamtal med kontentan: Lär er att planera! Skrev oxå några frågor till kvalitetsansvarig på Carema Sverige och fick bra svar.
Tror att  påpekanden från oss brukare behövs. Det är vi som upplever situationerna. Men ångrar att jag inte orkade vara lugn och behärskad.
I morgon ska jag vara trevlig mot alla. Lovar!

Luciadagen

I morse fick jag gå till min vandrargrupp, som träffas varje tisdag kl.10.00 i Vidingsjö. Sen jag blev bunden av Olle här hemma går jag varannan tisdag. Då finns Caremapersonal på plats hos Olle. I dag fick jag jätteont i höger knä, det är inte ovanligt, men det blev värre än vanligt i dag. Nåväl. Det positiva dominerar. Trevligt prat och skratt. Överrskning blev det att jag fick blomma och presenter! Varför? Jo för att jag och Olle för 18-19 år sedan startade gruppen. Lucia och stjärngosse symboliserade oss båda.
Väl hemma fick vi besök av barnbarnet Gustaf, vännerna Gille och kompisen Erling. Trevlig stund vid köksbordet! Och innan Erling gick hem tog vi med Olle ut på promenad med rullstolen. Och just då tittade solen fram!

Harmoni

Hemtjänsten kommer tidigt för att lägga Olle. Det var hans egen önskan, för han blir trött på kvällen. Vid 19-tiden brukar det bli. De senaste kvällarna har jag börjat att sitta i hans rum och läsa i min bok. För närvarande läser jag Jan Guillous "Brobyggarna". Olle är så nöjd när jag sitter där. Vi pratar inget, men min närvaro gör honom lugn. Mina lässtunder blir ofta både få och korta under dagarna. Händer alltid något som gör att jag avbryter. Men den här stunden på kvällen blir längre. När jag reser mig för att gå till mitt rum sover Olle. Och trots att vi inte samtalar känner vi båda gemenskap och trivsel.
Om det är värdefulla TV-program på kvällen spelar jag  in dem. Och så tittar vi på eftermiddagen nästa dag. Det är bra för Olle att vi stannar upp ibland, pratar lite om det vi ser och vilar en stund. Ja undan för undan lär jag mig att följa Olles nuvarande rytm. Och våra ofta händelselösa dagar blir harmoniska.

summering

Söndagkväll. Sammanfattning. Har varit bjuden på damlunch med nära vänner. Kändes lyxigt, roligt och alldeles underbart.  Barnbarnet Hillevi som fyllt 15 hade kalas. Hade visserligen inte tid att vara länge där, eftersom Olle var ensam, men roligt att träffa både födelsedagsbarnet och hennes syskon, en svägerska, en kompis och mamman och pappan.
 I kväll kom vännen Eva med en härlig maträtt - köttfärs på franskt vis - som vi  förtärde vid köksbordet medan vi livfullt diskuterade både allvar och nojs. Följde Eva en bit på hemväg och fick en gnutta frisk luft. Hade missat att se dokumentären "Gerillasonen" men har tittat på den nu på datorn. Å vad jag älskar den nya tekniken! Nu kvickt i säng! Klockan är 23.10 och kl 6.00 i morgon ska jag stiga upp för att hinna skjutsa Eva till ögonmottagningen kl 7.00 Roligt att kunna hjälpa någon gång.

ångertankar

Gårdagens skrivning var verkligen en klagovisa. Men det känns så ibland. Att inte kunna se framåt och planera, som man är van. Men plötsligt, när glädjeämnen dimper ner och molnen skingras, så blir det en livsglädjedag. Livsglädje, glädje över livet. Tänk att få vara med, uppleva vår planet som vårt hem i rymden! En gåva som föder livsglädje! Vilket äventyr det är att leva! Att ålderdomen inte blir så lustfylld för alla får inte förstöra det faktum att hela livet är ett under.
Motsatser måste finnas. Mot en mörk bakgrund blir ljuset mer lysande. Det bör man tänka på de mörka dagarna. Trampa på med förtröstan.
Oj! Det blev som en liten predikan det här. Men faktum är att dessa tankar dök upp  när jag läste min egen klagovisa från gårdagen. Anklagar mig själv och tänker: Hur kan du tycka synd om dig själv, du som har det bra. Och då dyker ju bilder fram och jag ser kvinnor som inte har mat till sina barn, som saknar rättigheter, måste lyda sin man......Ja, den bildsviten kan bli lång. Vi måste  hjälpa till för att få en rättvisare värld!

klagovisa ålderdomen

Ålderdomen är så påträngande.Visar sig på olika sätt. Sämre balans, det är tråkigt. Inte roligt att cykla, det som varit så härligt. Att inte känna lukter så bra. Ja, det kan vara skönt ibland att slippa vissa, men dofter av god mat, blommor och kryddor saknar jag verkligen. Ack ja! Jag vet och känner att jag är gammal.Tänka på framtiden? Finns den? Nej, lika bra att analysera känslorna inför döden.
Vill inte vara gammal, trött och uppgiven. Vissa dagar går det bra att leva i de andra åldrarna jag har i mig, de yngre. Men så hinner verkligheten ikapp och så blir det en så´n här dag med insikt: Det är jävligt att bli gammal!
Olle frågade i morse:" Vem rår om det här huset?" "Hur många bor här?" Fick ju förklara: "Det är ditt och mitt hus." "Här bor du och jag och katten" Men insikten om hans problem gör mig så illa. Olle med all sin tidigare handlingskraft och krav på livet, han är ju utslagen. Av ålderdomen.
Och nu ska det bli snöstorm!

Carema i skottgluggen

I dag är Carema på tapeten igen. Höga chefer har fått otroliga utdelningar. En kvinna mer än 20 milj, två män över 50 milj var under år 2010. Så´nt här är omöjligt att smälta för oss som lever på vanliga löner och pensioner. Hur det känns för dessa fantastiska Carema-anställda, som jobbar  och sliter i hemtjänsten med snåla löner och ständig brådska kan man ju ana. Bra att förhållanden dras till ytan och granskas, men finns det vilja och kapacitet att stoppa svindlarna?
Även hos en oavlönad anhörigvårdare gror missnöje. Det är krävande att som 80-åring ha ansvar och arbetsuppgifter som inte tar paus ens på nätterna. Trots att vi gör detta av kärlek och pliktkänsla borde det vara på något sätt arvoderat. Kanske det ginge att skapa fonder av orättmätligt uttagna bonusar, fonder som vi gratisarbetande kunde begära bidrag ur.Ja det var väl en bra idé!

Om att ha hem-tjänst

Vi har besök från Caremas hemtjänst Berga två/tre gånger pr dag. Morgon och kväll har vi bestämd tid, dessutom brukar det oftast bli ett larm om dagen. Har lärt känna de flesta nu, men har svårt att lära alla namn. Att det skulle bli många olika personer som skulle dyka upp var jag förberedd på. Därför hade jag bestämt att inte bli irriterad över detta. Kan erkänna att jag inte förstår idén med att så många ska ha delad omsorg om så många patienter.Borde väl finnas smartare lösningar?  Skulle naturligtvis bli bättre för oss "brukare" om några få skötte ett visst område och fick komma tillbaka ofta. Nåväl, nu känner vi igen de flesta och de kan rutinerna hos oss. Alla som hjälper oss är duktiga, vänliga, lyssnande och imponerande i sin yrkesroll. Jag pratar gärna några minuter när de har tid och känner glädje över samtalen.
Undrar ibland om de har för stressigt? Är planeringen bra? Får de uppskattning? Har de påverkansmöjlighet? Säkra anställningsförhållanden? Ja, såna frågor dyker upp, efterom de blir en viktig del av mitt nuvarande liv.
Häromdagen berättade en kvinna att hon ska sluta. Jag blev uppriktigt ledsen, eftersom jag gillar henne mycket. Hoppas det är ett eget beslut och inte arbetsgivarens. Lite fundersam blir jag för hon verkar tuff och vågar nog säga ifrån om arbetssituationen inte är acceptabel. Och hon var ledsen!
Alla som jobbar i åldringsvården har stor betydelse för hela samhället! De ska ha både uppskattning och högre lön!

fundringar

Fredag, gråmulet,innehållslöst, TV. Ja TV:n är bra på fredagar med På spåret och Skavlan. Olle var med hela kvällen. Det är ovanligt, men jag förstår ju att när inte stora tröttheten hört av sig, kan man inte lägga sig.
Det kändes bra att ha honom med.

Letar efter något positivt eller roligt. Jo! Jag köpte två vita hyazinter, planterade dem tillsammans med ljung i en liten potta av koppar. Det var dagens clou!

släkt

Den kusin jag brukar bo hos när jag är i Jämtland dog för ett par månader sen. Satt och tänkte: "Har jag någon kusin kvar"? Jo ett par kusiner brukade komma till byn Kläppe, byn som är min pappas födelseort och som ligger tre km från Gärdsta där jag växte upp. En av dessa  kusiner som hörde hemma i "södra Sverige" hette Bo. Gjorde en sökning på Facebook. Bo Hedqvist (mitt flicknamn). Det blev napp och vi har dialogat lite på Facebook och nu gått över till att maila. Fick nyss ett mail och det känns så roligt att ha en kusin att prata med. Min släkt är inte stor, men jag är ju begåvad med stor familj;  fyra barn, 15 barnbarn och tre barnbarnsbarn, samt ett antal ingifta. 35 personer tror jag det är!
Naturligtvis är jag glad för min stora familj, men i min nuvarande situation är jag ensam om det mesta. Det vill jag vara! Klagar inte inför barnen, för då är jag rädd att de säger att Olle måste in på ett hem, att "så här kan du inte ha det", "tänk på hur gammal du är" osv. Jag bestämmer ju själv så länge jag är någorlunda klar i knoppen och kan gå på mina ben. Men jag ber om hjälp ibland, t.ex när garagedörrens lås har pajat.