Tänker på döden. Är inte rädd, men den är så främmande. I dag har jag suttit långa stunder vid Olles säng. Han har mest sovit. Sitter och lyssnar på andetagen. De är tunga. Ibland långa uppehåll, följt av häftiga inandningar. Pratade med vår distriktssköterska. Hon kom och tittade till oss. Pratade i telefon med Olles läkare. Genom henne har vi fått s.k. basic-hem-sjuk-vård. Betyder att jag får hjälp här hemma om något problem dyker upp. Även på nätter och helgdagar. Det känns tryggt. Jag vill att Olle ska få dö hemma. Och eftersom han inte kan få ett värdigt och innehållsrikt liv tillbaka ska jag inte protestera när döden kommer. Den är barmhärtig.
Men visst vill jag helst att det ska dröja. Jag vill ta med Olle ut i våren. Bara gå i närområdet med rullstolen och känna solen och höra fåglarna. Hoppsan! Nu glömde jag att Olle inte hör fåglarna längre. Nåväl, vi kan se vintergäck och snödroppar. Kanske i morgon..............
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar