Väntan

Väntans dagar. Stillsamma. Ljuden som hörs är Olles rosslande andetag. Han äter inte, vi fuktar hans mun med vatten. Han får sprutor med lugnande medel. Och värkmedicin. Ligger så stilla, som i väntan..........
Jag försöker jobba lite i trädgården. Besvärligt är det att två skator absolut vill bygga i äppelträdet. Försöker förklara att det inte går för sig, och att det finns många andra bra träd i omgivningen. Få se hur det går, vem som är bäst på envishet!
I kväll kom en kär väninna med mat, och vi har haft en god stund vid köksbordet. Jag är så glad för vännerna som deltar och stöttar.
I morgon kommer barnbarnet Adrian från Göteborg. Han vill säga adjö till Olle och jag önskar att de två kan mötas på något sätt. Kanske Olle hör vad vi säger trots att han inte kan visa det. Adrian är Olles favorit i vår stora barnbarnskara.
Jag känner familjens stöttning och omsorg¨. Vikigt!

forts tillbakablick

När jag tänker tillbaka föds tankar på meningen med det som hänt. Är det slumpen som avgör eller finns det en utstakad väg som vi omedvetet följer. Varför kom jag just till byn Baggetorp den där hösten 1951? Hade bestämt mig för att dra mot "södra Sverige", sökte fem jobb, tog det första jag fick svar på. Nåväl, vi var kära och gifte oss 1954. Då var Olle 21 år och jag 23. Och vi har hållit ihop i 60 år! Olle var lite avundsjuk på mina lov, jullov, påsklov, sommarlov. Bestämde sig för att bli folkskollärare. Seminarium fanns i Linköping och utbildningen var 4-årig. Efter ett år flyttade jag också till Linköping med lille Urban, vårt första barn. För att dryga ut kassan körde Olle buss på helger och kvällar.
 Efter många flyttningar fick vi en lägenhet vid Pilens Backe. När Olle var färdig med utbildningen 1959 hade vi fått barn nr. två, Claes. Ja så jobbade vi som lärare båda. Olle fortsatte och blev ämneslärare i biologi och kemi, och jag hade årskurs ett, två och tre. Olle var ständigt verksam: köpte defekta bilar, lage dem och sålde. Tjänade väl nå´n hundring. Vi fick en tomt och byggde stort hus, där Olle gjorde mycket jobb själv. På helgerna åkte vi till kusten där vi byggde en sommarstuga. Det tog flera år innan den blev färdig. När man är vid kusten bör man ju ha en båt. Sagt och gjort Olle köpte en Albin 25. Oj så många roliga äventyrliga resor vi gjorde. Och familjen blev större, Karin 1961 och Anna 1967!
Skulle vara roligt att prata med Olle om livet vi haft. Men han är helt borta från den möjligheten. I kväll är hans andetag rosslande. Hur länge ska han orka?

Tillbakablick

Dagarna när äldste sonen var här var annorlunda. Jag kände inte samma oro som tidigare. Så var det också när yngsta dottern var här en vecka efter påsk. Förstår att jag är mer pressad av ensamheten än vad jag själv noterat. Att ha någon att rådgöra med är verkligen av stor betydelse. Men nu är jag ensam igen. Hör Olles tunga andetag, hur ska natten bli, ska han dö i natt? Frågor som ej går att svara på.
Inför det oåterkalleliga slutet funderar jag ofta tillbaka på vårt liv. Tänker på när jag 19 år gammal kom från Jämtland till Baggetorp i Sörmland för mitt första jobb som småskollelärare. Kom till en tråkig, mörk och händelsefattig by, fick ett eget boende, skulle klara ett jobb, som jag visserligen hade behörighet till, men som jag inte hade erfarenhet av. Efter några månader dök Olle upp. Han skulle jobba som fotograf på Katrineholmskuriren. Kände redan hans storebror och lillasyster. Och framför allt hans mamma, som förstått att det inte var så lätt att komma till ett samhälle utan kontakter och vänner.
Ja så kom Olle och tillvaron fick mer fart och färg! Vi blev kära!! Han var snygg, glad och full av upptåg. Han var 18 år och jag var 20.
fortsättning följer i morgon

oro och ovisshet

Eftersom detta är en blogg som berättar om att vara 80 år och anhörigvårdare på heltid, fortsätter jag berätta om Olle, hans sjukdom, min oro, hur det fungerar med hemtjänst o.s.v.
I går var Olle plötsigt sämre. Andades kort och häftigt. Klagande ljud, ingen kommunikation. Kände mig övergiven och darrig. Ja, till saken hör att min magsjuka som jag trodde var över dök upp igen natten till torsdag, det bidrog till kaoskänslan. Ringde på natten till Jourteamet som kom med lugnande spruta till Olle. Så småningom sov han, och jag fick krypa ner i min säng. Sov ett par timmar.
Eftersom jag befarade att Olle skulle dö talade jag med våra barn och i dag kom äldste sonen för att stanna ett par dagar. Vilken skillnad att ha någon i huset när oron river i själen.
I kväll sover Olle ganska lugnt och jag känner mig tryggare.
Vi har ju god hjälp av Caremas hemtjänst i Berga. En hel grupp av underbara människor, som är duktiga vårdare, arbetar engagerat och noggrant och dessutom är de glada och får oss att må bättre. Dessa människor i hemvården, de flesta undersköterskor, är värda bättre löner och arbetsvillkor samt uppskattning från sina arbetsgivare. De klagar aldrig,detta är mina egna reflektioner.
Nu är kl 23.30. Ska skynda mig i säng och hoppas på många timmars sömn.Om ett par timmar kommer Caremas nattpersonal, brukar höra när de öppnar dörren, men oftast går jag inte upp.
Och morgondagen har vi inte sett, men den ska ge regn och SNÖ!

sjuk och trött och ledsen

Det har varit jobbiga dagar. Blev sjuk i magsjuka söndag morgon. Fy vilken sjuka detta är! Änglarna från Carema fick överta allt arbete med Olle. De är fantastiska. I detta fall självklart flexibla: kom oftare, skötte matningen och allt annat. Jag gick inte in i Olles rum varken söndag eller måndag, tänkte på smittorisken. Och under dessa dagar sen jag skrev sist har Olle blivit mycket sämre. Hans tid är nog snart ute, och jag vill inte att den här svåra perioden ska bli så lång för Olle. Men när jag tänker så blir jag så ledsen. Ska vår gemenskap bara ta slut! Vill inte, men vet att det är det bästa.
Ä inte helt återställd efter magsjukan, är fruktansvärt trött. God Natt!

Ovisshet

Ovisshet. Hur länge ska Olle ligga så här? Jag sitter långa stunder vid hans säng. Han andas tungt, gör långa andningsuppehåll. Ibland tror jag att nu är det Olles sista stund. Men så tittar han upp, ibland ler han!
Personalen från Carema kommer fyra gånger per dygn. Eftersom han inte orkar hjälpa till när han ska vändas eller resas upp, måste de vara två varje gång. Min hjälp inskränker sig nu till att fixa maten och tvätten, samt att alltid vara till hands och ofta sitta vid sängen. Jag hade ju planerat att när vårvärmen kommit skulle vi ut och ta promenader med rullstolen. Tyvärr är ju något sådnt omöjligt under de förutsättningar som nu är. Däremot funderar jag på att vi kanske ska försöka hjälpa honom upp i rullstolen för att låta kroppen ändra ställning en stund. Tror att vi ska göra det i morgon

Stora familjen

"Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket" så slutde jag min blogg på skärtorsdagen. I dag på annandag påsk vill jag uttrycka min tacksamhet över vår stora familj. Under helgen har de dykt upp. Först Karin och Ola, som bor i Stockholm. De skulle till sitt "land" i Hov, stannade för, vi åt och pratade. Vi satt vid Olles säng så han fick vara delaktig. Påskdagen kom Urban med fru, dotter och två av sina barnbarn. Den yngsta, Molly ville hjälpa Olle. Hon matade honom med jordgubbar och båda skrattade högt. Hon fick sköta liften när Olle skulle upp ur sängen, alltså hon fick trycka på knappen så han höjdes i sin gunga. En otroligt härlig uppgift! Olle och Molly fann varann! I kväll kom Anna och hennes yngsta pojke Oliver. De ska stanna några dagar, det känns skönt. Claes, som bor i Linköping är en trygghet eftersom han finns att kalla på om något händer som jag inte klarar själv. Apropå att inte klara allt ska jag berätta om morgonens dust med två flitiga bobyggande skator. Upptäckte i går att de bygger i vårt äppelträd. Varma sommardagar sitter vi gärna och ofta i detta underbara träds skugga med fika. Inga skator får skita på mitt bästa fikabord!! Vaknade i morse och bestämde mig för att be Claes komma och ta ner skatornas halvbyggda hem. Ångrade mig, ville klara det själv. Hittade en såg med långt skaft.  Började såga. Grenen var grov. Sågade, vilade, sågade, kollade om någon granne skulle visa sig. Sågade igen och fick hoppa undan! Jag hade fixat detta själv!

Tack livet!

Ja i dag på förmiddagen kom Olles läkare. Har stort förtroende för henne efter tidigare samtal. Och i dag blev jag inte besviken. Hon såg genast att Olles situation förändrats, han liggr ju nu hela dagarna i sängen, han andas tungt, sover mesta tiden och talar få ord och långsamt.
Vid samtalet jag hade med henne efter besöket i Olles rum, bestämde vi att lägga tyngdpunkten på, att han ska ha det så lugnt som möjligt, inga utflykter till sjukhuset i krislägen, utan vård här hemma. Han ska få all den smärtlindring han eventuellt kommer att behöva, men i övrigt ska medicinerna reduceras. De mediciner som tidigare var ämnade att bättra på hans tillstånd har spelat ut sin roll.
"Vård i livets slutskede" snurrar runt i mitt huvud. Känns så slutgiltigt och nästan skrämmande. Men nu måste jag vara realistisk och ta en dust med den verklighet jag länge kännt blåsa mig i nacken. Visserligen kan det dröja en tid, lång eller kort, men verkligheten är obeveklig.
Trots att Olle, som den person han varit, försvann när demensen utvecklades, är det ändå min Olle som ligger där och ler ett vackert leende när jag sitter vid sängen. I kväll viskade han: "Jag älskar dig".  Älskade Olle, snart ska vi skiljas. Vår gemenskap startade 1952, i 60 år har vi levt tillsammans. Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket.

Ovissa dagar

Ovissa dagar.  Hur ska det bli? Hur ska jag göra? Ringa till läkare? Ta det lugnt och vara cool?
Vill ha struktur på dagarna, men vet att det är bara att vänta och se, vänta och vänta......
Olle har svärt att tala, när han lyckas blir det osammanhängande ord. Vill helst veta om han ska dö i dag eller om några veckor. Ingen finns som kan ge besked. Vänner kommer in, det ger en stund av avstånd till problemet. Ja, det är ett under att tystlåtna samtal vid köksbordet återställer förlorad balans. Och ger en stund av överblick och insikt. Den lilla buketten med vitsippor och vårlök, som Kerstin och Sune hade med tog med solen och våren in i köket. Tack!
Har pratat med läkaren Susanne i dag. Hon kommer i morgon, det är en stor lättnad. Ska skriva upp alla mina frågor så inget blir glömt.
När jag hade ledig tid i dag hämtade jag älskade barnbarnet Hillevi vid skolan, och hon följde med hit hem en stund. Glädjestund! Och i en affär där jag köpte några T-shirt till Olle hände en jacka, som jag kände var ämnad för mig. Spontanköp!
Hur morgondagen blir är förborgat. Men innerst inne känner jag förtröstan denna kväll.

Behöver en coach!

Många gånger under livet när det varit mörkt och tungt har jag för mig själv upprepat en levnadsregel, som jag trott att jag själv hittat på. Så här lyder den: det är inte så viktigt hur jag har det, viktigt är hur jag tar det. Har på senaste tid hört denna mening upprepas både i radio och TV. Senast i kväll i "Coacherna". (Måste titta på detta program därför att Cecilia Frode är med och hon var min elev på lågstadiet). Det är alltså någon tänkare som har myntat detta uttryck, och jag får acceptera att jag naturligtvis läst det någon gång i ungdomen, och gjort det till mitt. Men en bra sentens är den likväl. I går och i dag har den inte varit användbar tyvärr. Situationen blev för tung för att min förmåga att " ta den" skulle fungera.
Jag tror att Olle fått en stroke eller fler. Han kan inte komma upp i rullstolen, pratar  sluddrigt, och vill bara sova. Har haft kontakt med jourläkare, eftersom det varit helg. En distriktssköterska har varit här. Och hemtjänsten är en trygghet. Men för mig staplas så många frågor. Ska jag klara det här? Bör han flytta till vårdboende? Är det dags att jag ställer honom i kö? Jag vill ju helst klara av det här hemma. Vilsna tankar och ovisshet ger en känsla av att stå på ett gungfly.
Skulle behöva en coach!