31/10 måndag

Sista dagen i oktober. 12 plusgrader och solsken! På måndagar har jag 2 1/2 timme för att handla.Kl 13 - 15.30. I dag var Li hos Olle och jag kände mig trygg. Li hör till hem-hjälps-teamet hos Carema Berga och har varit hos Olle tidigare. Så jag tog min nya, fina bil och uträttade det jag planerat.
Har aldrig tidigare haft en så fin bil. Den är bara 4 år och har gått 3500 mil. Eftersom Olle var en fixare när det gällde bilar har vi haft billiga äldre bilar, som han vårdat och som har fyllt sin uppgift.
Bestämde mig för att köpa en fin, bra bil när jag fyllde 80. En protest mot åldrandet? Det är inte ovanligt att äldre människor protesterar mot att använda käpp och rollator. man vill inte se gammal och skröplig ut.
Troligtvis samma fenomen det här med mitt bilköp.

Söndagsblogg

30 oktober 1954 gifte vi oss. Prosten Wall skötte själva vigseln i Baggetorps lilla kapell. Han förestavade säkert " att älska dig i nöd och lust" och vi sa väl efter. Minns inte detaljerna så noga. Tror inte att jag ryggade tillbaka för "nöd". Det var så fjärran, inte relevant den dagen.
I dag har vi alltså haft 57-årig bröllopsdag. Köpte två rosor, som vi gav varann. Hade i alla fall med två rosor hem och satte dem i en vas på köksbordet. Lagade fin mat som Olle gillar och så ett glas rödvin. Flera gånger i dag har jag pratat med Olle om bröllopsdagen. Tror inte han tog in detta i sin tankevärld. Men han tyckte maten var god!
Olle var 21 år när vi gifte oss. Snygg, aktiv,spelade trumpet, fotograferade, mekade med bilar; hade just köpt sin första. Hade bestämt sig för att bli folkskollärare. Jag var redan småskollärare och han var avundsjuk på att jag hade jullov och påsklov och sommarlov.
57 år är ju en lång tid, en stor del av livet. Och vi har hållit ihop i nöd och lust. Jag är glad för det, och ska ta  tillvara den här tiden, trots att den ej är lustfylld.

Lördagsblogg

Egentligen känner jag glädje och  tillfredställelse över att jag kan ha Olle hemma. Känns som en meningsfull uppgift även om arbetsmomenten som hör till är nog så triviala. Laga mat, ge mediciner i rättan tid, hålla kissflaskan, tvätta och tvätta samt städa lite. Jag är inte duktig på det sistnämnda jobbet. Brukar påstå att jag har städallergi när jag löser korsord mitt i dammsugningen.
Tog promenad med Olle i rullstolen. Lite svårt med trottoarkanter men jag fixade det.Tog i! Det var varmt och soligt. När vi kom hem satt vi på trappan och drack kaffe. Stackars Olle fick allt kaffe över jackan, men den är redan tvättad! Och kaffestunden var härlig.
Kl 18 kom Eva med sin cykelkejtring. En mycket god paj och härlig sallad. Lite vin till. Det blev som en riktig fest. Vi försökte få med Olle i samtalet, men han var tyst, han som tidigare i livet varit pratsam, ibland
för pratsam. Svårt att acceptera sådana påtagliga förändringar. Jag får träna på att se sanningen i vitögat och inte blunda för fakta.

Fredagablogg

Jag känner varmt för dessa duktiga och oftast glada vårdare som kommer hit. Ibland har de bråttom, men hinner ändå prata lite. De är deltagande och införstådda med problemen. Känns som nya vänner! Men jag skulle uppskatta att ett mindre antal, kanske 5 - 6 stycken fick ansvaret för en begränsad grupp vårdtagare. Då skulle rutinerna bli befästa och allt gå lättare. Allvarligt talat kan jag inte förstå idén med att så många ska komma hem till varje patient. Vore roligt om någon ansvarig som ser min blogg förklarar detta.Följer man något uppgjort program? Undrar hur många som varit här under de veckor Olle varit hemma. Har inte räknat, men tror ca 20, kanske fler.
I dag har distriktsköterskan varit här och även en sköterska från lab. Många prover skulle tas på Olle och i nästa vecka kommer hans läkare på hembesök! Den läkaren är ny för oss och i rådande situation känns det nödvändigt att ha kontakt med "vår" läkare. Jag ska anteckna alla frågor som dyker upp i mina tankar.

I natt drömde jag att Olle och jag var i en stor kyrka och en stor mängd människor fanns omkring oss. Så plötsligt var Olle borta. Jag gick först och letade, men blev ivrig och började ropa, skrika. Under pelarvalven ekade mina rop: OLLE, OLLE. Men han var borta. När jag vaknade hörde jag fortfarande mina skrik. I mig bor en rädsla för att Olle är på väg in i demensens dimma. Kom drömmen ur den rädslan?

Torsdagsblogg

En god vän, Eva, ringde på eftermiddagen. "Jag vill bjuda er på middag på lördag". Oj, tänkte jag , Olle kan inte ta sig uppför trappan till ditt hus. Eva fortsatte: "Evas cykel-kejtring kommer kl 6" Underbara Eva. Hon kommer hit med maten! Mitt humör som inte sprudlat i dag tog ett nytt läge. Jag kände sån tacksamhet och glädje. Vilken gåva att ha vänner som både förstår och handlar.
En gammal vän tittade också in och satt vid köksbordet ett par timmar i dag. Olle kvicknar till lite när någon kommer hit. Deltar något lite i samtal, svarar på frågor och ger ett friskare intryck. Så vännerna ser nog inte den gradvisa försämringen så tydligt som jag gör. Såna gånger blir jag också lite osäker på om jag bedömer rätt. Skulle nog vilja prata med någon som är specialist på demenssjukdomar.

Onsdagsblogg

Olle har haft det så jobbigt i dag och inte orkat vara nöjd. Hade så ont att han stundtals skrek rakt ut. Fantomsmärtor kallas det ju, när det ben som är borta värker. Jag kände mig så hjälplös. Hade ett långt samtal med sköterska på vårdcentralen. Om mediciner, demensexperter, skyddslakan till sängen m.m. Hon lyssnade och gav råd.
Det blev stökigt när Olle skulle till toaletten. Han kan med möda stå några sekunder vid ett handtag som finns i hallen. På några ögonblick ska då rullstolen bytas ut mot en toa-stol på hjul. Sen in på toaletten, vilket är en kraftansträngning, precis så mycket jag orkar. Vi har fått en liten ramp där. Larmat hade jag redan och den vårdare som kom hörde nog en djup lättnads-suck från mig. Smög ut i köket och lät tårarna rinna.
Deltar i en kursför anhörigvårdare på anhörigcentrum. Den som skulle vara min ersättare här hemma kom ej i tid, viket utlöste stress eftersom jag blev tvungen att åka. Ringde och kollade att hon kommit och så kunde jag delta i sammankomsten. I dag handlade det om naturens positiva påverkan på oss människor, spciellt på sjuka. Och så lite Qigong rörelser och avslappning. En bra paus!
Och nu har jag sett BRON en dansk/svensk deckare, spännande, den övertar hela tankekapaciteten.  TV är bra att ha.

Tisdagsblogg

Varje tisdag kl 10 träffas fd.kollegor från Ånestadsskolan i Vidingsjö. Det har vi gjort i 18 år! Min idé från början. Roligt att fortfarande ha kontakten. Vi har alltid mycket att prata om både under promenaden och när vi fikar. Nu får jag gå varannan tisdag och det var inte i dag. Blev tung i sinnet. Skäms för att jag reagerar så, men den beskurna friheten irriterar ibland.
Fick en bok häromdagen. "HUR SKA JAG ORKA?" En bok om att vårda en anhörig, skriven av Lars Björklund. Den recenserades förresten i lördagens Corre. Innehåller många kloka tankar omkring detta att vårda en anhörig. Tror att även anställda i åldringsvården skulle ha glädje av att läsa den.
Nåväl jag fick inte gå i skogen i dag, men nästa tisdag har jag erättare härhemma!
Tomt är att Olle och jag inte har något att prata om längre. Inte mycket i alla fall. Detta är nog det värsta, att åldrande och sjukdom förstör personligheten. Den Olle jag levt med i snart 60 år är borta. Han är tyst och ointresserad av det mesta. Men nöjd och tillfreds lyckligtvis.
Vi har hem-tjänst här flera gånger per dag. Glada, positiva och oumbärliga är dom.

Måndagsblogg

Ibland händer något som förändrar livet, i alla fall förändrar vardagen. I juli amputerades min älskade Olles vänstra ben. Efter några veckor på vårdhem kom han hem. Han längtade hem hela tiden och blev deprimerad. OK tänkte jag , han måste få vara hemma. Hantverkare gjorde vårt hem anpassat för en rullstolsbunden. Bort med trösklar, fixa dusch i badrummet och hiss utanför entrén. Hemtjänst kommer flera gånger pr dag. Olle är nöjd och glad. Och jag............vet ibland inte hur jag ska orka. Men varje kväll säger jag till mig själv: "det SKA gå"
Jag är bunden här hemma, utom när hemtjänsten skickar hit en erättare. På måndagarna har jag 2 timmar för att handla och jag har även några övriga aktiviteter som jag får delta i. Fantastiskt vad vårt samhälle gör för oss!
Och så hittar jag på roliga sker som jag kan sköta hemifrån. Blogga t.ex. Och jag läser många timmar. Spelar in intressanta program på TV, som vi kan se på dagtid. Olle tittar gärna på TV.
Så än en gång vill jag säga att jag gläds över tekniken som ger oss så många möjligheter. Tack vare den kan jag acceptera att jag blivit dömd till husarrest.

Söndagsblogg

Vilken utveckling vi, som är gamla nu, har fått vara med om. Teknisk, ekonomisk och kunskapsmässig. Minns min fascination när vi fick vår första radio. Min fråga: "Var finns den som pratar?" Svaret " I Stockholm". Förstod inte att det kunde vara möjligt. Så långt bort!
Vi hade ingen telefon, ingen bil.Men eftersom det var så i de flesta familjerna i byn, var det inget vi reagerade på.
När jag har värmen på i bilsätet brukar jag tänka  på kvinnorna i min barndom. Mamma och mormor och tre mostrar. Och dessa kalla, snörika krigsvintrar, när de tog sig fram med spark eller skidor. Vad de måste ha frusit! När värmen smeker rumpan där i bilen, skäms jag.
Att vi var fattiga var heller inte så tydligt för oss barn. De flesta hade det likadant.Och ingen blev retad för att inte ha rätt kläder, alla fick ta det som fanns.
Och så har åren gått och utvecklingen har accelererat. Mobiler, datorer och tekniska nyheter i mängd. Känns som det går för fort ibland. Men samtidigt är det ju fantastiska hjälpmedel, och roligt att hinna vara med om detta.

Dagens blogg

Hasse Alfredsson är lika gammal som jag. Född 1931. Han intervjuades i TV i somras. Han var trött och ville väl inte svara på alla frågor. "Det är för JÄVLIGT att bli gammal" sa han. Tänk så mycken glädje han spridit. Vilken unik människa! Kan locka fram bilden av honom när han var på rymmen från ålderdomshemmet t.ex.! Suverän! Men att åldras och även känna trötthet och uppgivenhet hör ju till livets innehåll.
 Själv känner jag en viss nyfikenhet inför den återstående livsbiten. Tänk bara vad den nya tekniken har gett och kommer att ge framöver. Jag vill leva till 100 av ren nyfikenhet. Jag vill följa barn, barnbarn och barnbarnsbarn en bit på väg. Vill ju gärna vara så frisk att jag inte blir en börda för dem. Ack ja! Bra att inget veta.

Bloggstart

Jaha! Nu är jag i gång! Vill skynda mig skriva, fyllde 80, så jag har lite bråttom. Tänker tala om hur det är att vara 80 utan att vara gammal. Det stämmer liksom inte. Stoscha är ordet för flicka på jämtska, och jag har fortfarande stoschan i mig. Den stoscha som sprang på landsvägen i jämtländska byn Gärdsta vid Storsjön. Som var rädd för kriget--det pågick ju på nära håll--som var rädd för mörkret-- ja ack ja! Det var mycket att vara rädd för. Och mycket att lära sig ta hänsyn till. Vara artig, inte uppkäftig, vara duktig, ja vara duktig, inte klaga, kämpa på!
Vad har jag kvar av allt detta? Minnet. Bilder i drömmar. Ja, i drömmen springer jag ofta på byvägen i Gärdsta. Där är jag fortfarande och återupplivar känslor, som egentligen inte hör hemma i 80-åringen.

Att bli gammal är intressant. Tillbakablickarna bildrika. Det blir en slags ofta återkommande reportage. Och jag kan konstatera att trots allt som hänt har jag samma flicka i mig. Samma lust att leka, springa, hitta på. Ja, springa är inte så lätt längre, bättre går det att promenera. Med stavar, det ger stabilitet.Den behövs. Inte bara roligt att bli gammal.....