Jaha! Nu är jag i gång! Vill skynda mig skriva, fyllde 80, så jag har lite bråttom. Tänker tala om hur det är att vara 80 utan att vara gammal. Det stämmer liksom inte. Stoscha är ordet för flicka på jämtska, och jag har fortfarande stoschan i mig. Den stoscha som sprang på landsvägen i jämtländska byn Gärdsta vid Storsjön. Som var rädd för kriget--det pågick ju på nära håll--som var rädd för mörkret-- ja ack ja! Det var mycket att vara rädd för. Och mycket att lära sig ta hänsyn till. Vara artig, inte uppkäftig, vara duktig, ja vara duktig, inte klaga, kämpa på!
Vad har jag kvar av allt detta? Minnet. Bilder i drömmar. Ja, i drömmen springer jag ofta på byvägen i Gärdsta. Där är jag fortfarande och återupplivar känslor, som egentligen inte hör hemma i 80-åringen.
Att bli gammal är intressant. Tillbakablickarna bildrika. Det blir en slags ofta återkommande reportage. Och jag kan konstatera att trots allt som hänt har jag samma flicka i mig. Samma lust att leka, springa, hitta på. Ja, springa är inte så lätt längre, bättre går det att promenera. Med stavar, det ger stabilitet.Den behövs. Inte bara roligt att bli gammal.....
Jamen vad bra! Blogga är ju perfekt. Man skriver när man vill och när saker och ting dyker upp i skallen. Och så ut med det. Här kan vi nog få läsa mycket intressant både barn och barnbarn och barnbarnsbarn och alla andra i hela vida välden. Jag önskar dej lycka till med din nya hobby...
SvaraRaderaSå nyfiken jag blir, känner inte igen dig, jag har också sprungit på byvägen i Gärdsta, är född och uppvuxen där för 70 år sedan (född alltså)
SvaraRadera