nya infallsvinklar

Lördag i dag. Inte blev det en dag när jag orkade "smycka tidens flykt". Tungt, tyst, orosfyllt. Visserligen var Mats, Carema-anställd vårdare, här två gånger i morse och gjorde tunga jobbet. Dessutom gav han sig tid att prata lite, mycket värdefullt. I kväll känner jag att jag nog gjort fel när jag tagit kvällsjobbet helt själv. Ska nog ändra på det.
Telefonen ringer. På diplayen ser jag, det är Urban, äldste sonen. Hann tänka: ska låta lite ledsen, jag  vill ju ha tröst. Men nej! " Mamma, vi är på fest. Hur går den där snapsvisa om lilla strålen?"
Och så satt jag där och sjöng:
Du klara stråle, som rinner ner
igenom strupen, du finns ej mer
men när till blåsan du kommit har
då blir du åter en stråle klar.
Han sjöng den för sina vänner som applåderade, sa att han hoppades att jag hade det bra. Tack för visan, jag ringer i morgon.
Undrar vad en psykolog skulle ge för kommentar till min plötsliga humörshöjning. Kanske en erinran om nyttan av nya infallsvinklar. Ska faktiskt ta en liten whisky.

politik och orostankar

Lyssnade på nya sosseledarens tal. Han ger ju ett stabilt intryck och tog väl upp viktiga saker. Men han sa inte något om att stoppa den nuvarande hysteriska utförsäljningen av bl.a. skola, vård och omsorg. Ja, det var ju sossarnas regering som började med utförsäljningen, men jag trodde, att de efter alla avslöjanden som kommit om internationella riskkapitalbolag, deras omoraliska vinster, deras skattesmitning och dåligt ansvarstagande, skulle deklarera en vilja att ränsa upp i detta träsk.
Måste vi vänja oss vid, att när vi arbetat ett helt liv, betalat skatt, tjänat ihop till en liten men acceptabel pension, som vi också betalar skatt på, så är vi dock ett påhäng på samhället och bör vara tysta och fogliga.
Nej  akta er politiker! Trots att ni kommer att tala salvelsefullt om skola, vård och omsorg när valet närmar sig, kommer vi kloka gamla medborgare att fordra klara linjer och raka löften av dem, som får våra röster Oss kan ni inte lura och smita från ert ansvar! Vi är många!
Men mina politiska fundringar överskuggas av oro. Olle har varit så dålig i dag och så trött. Han har inte ätit, och han har svårt att kommunisera.

Frågor utan svar

Jag upplever att det för varje dag blir jobbigare för Olle att stå på sitt enda ben några sekunder när rullstolen ska bytas till toastol. Även vid påklädningen vill personalen att han står några ögonblick. Det finns bra handtag han kan hålla sig i, men stundom fungerar det inte. Han behöver nog få hjälp att träna sitt ben och även armarna.De första veckorna när han kom hem från Åleryd kom sjukgymnast och arbetsterapeut två gånger i veckan för att träna honom. De var från Hem-rehab som lyder under landstinget. Men så lämnades Olle över till Våsdcentralen här i Berga, den drivs av Carema.
 Efter diverse telefoni under förmiddagen fick jag klart för mig att en vårdtagare som bor hemma inte har tillgång till sjukgymnastik i hemmet. Då måste man ta sig till gymet, för vår del skulle det bli i Ramstorp. Där var vi innan amputationen och då var det ett annat läge. Nu när han inte kan ta sig ur rullstolen ser jag inte någon idé med gymet. Skulle vilja att en sjukgymnast kom hem och kollade vad han orkar och om träning över huvud taget är realistiskt.
Ja dagarna är fulla av tankar och frågor. I morgon kommer en distriktssköterska. Hon brukar ha svar på mina spörsmål.
Har stängt dörrarna till två rum,där jag nu inte har full värme på. Kanske kan spara några kronor!

fåfänga

Läste just mitt förra inlägg. Det slutade....i stället för att få tiden att stanna gäller det att smycka dess flykt.
I dag har jag varit hos frissan. Klippt och färgat. Det är en så härlig känsla att bli både fin och ompysslad. För mig är detta att smycka tidens flykt. Har alltid varit fåfäng men det fick jag inte vara när jag var barn. Det var en synd tror jag. Jag hade så stripigt begiefärgat hår. Ville ha lockigt. Hade några plåtpappiljotter som jag ibland la under kudden. Eftersom jag låg i en säng i köket där även föräldrarna sov fick jag vänta tills de lagt sig. De hade en utdragbar pinnsoffa. När det blev tyst, och jag trodde att de sov, tog jag fram papiljotterna, blötte hårtofsarna lite med hjälp av ett vattenglas vid sängen och snodde fast pinoredskapen. Inte lätt att sova, men liten böj på håret blev det.Mamma och de tre mostrarna hade åsikter om min fåfänga. Men pappa sa : "Det är det evigt kvinnliga" Rätt åt dom!

Att smycka livets flykt

Det är inte så lätt för personalen från Carema att vara hos Olle när jag har mina lediga timmar. I dag var Sam här, en duktig, trevlig ung man. Jag önskade att Olle skulle stiga upp, äta lunch och sitta i köket, kanske se på TV. Men Olle hade vägrat, låg i sängen tills jag kom hem. Trots kan vi kalla det. För Sam kändes det nog lite misslyckat, men jag tror han förstod att jag var helt nöjd med att jag utan oro fått vara borta tre timmar.
Det var så fina timmar. God lunch hos vännen Eva. Vi var fyra damer, alla med liknande situation vad det gäller männen. Lite prat om våra problem blev det naturligtvis, men i samtalen hann vi med tankar, spörsmål, småprat och skratt. Ja t o m en rolig idé, som kan bli verklighet. Ska jag berätta om så småningom.
.Eva läste så kloka ord om att vi kan jämföra vårt sätt att tackla livets skeden med hur vi upplever att ta hand om en trädgård. Här kommer de kloka orden:
För att bli lycklig med en trädgård måste man ha fördrag med allt levandes oundvikliga och ständiga förändring, med vissnandet och döden. I stället för att få tiden att stanna gäller det att smycka dess flykt.

Prat vid köksbordet

Det blev så fint samtal med Gustaf i dag vid lunchen. Jag pratade mest förstås. Kom in på andra världskriget och vilken rädsla det var förknippat med. Jag var 8 år när kriget började och 14 när det blev fred. Berättade också lite om Olles barndom. Hans föräldrar hade en bondgård vid Järnlunden. Ja, det blev en trevlig stund medan Gustaf åt pyttipanna.
Det har varit riktigt jobbiga dagar för Olle, och då blir det ju jobbigt för mig också. Han har haft problem med magen och inte bajsat på flera dagar. Har köpt några medicamenter på apoteket, men de har inte hjälpt. Han har inte orkat sitta i köket som han brukar och han har inte velat äta.
Trots allt blev det en innehållsrik eftermiddag vid köksbordet. Vännen Irene tittade in, Helmi kom med en jättegod kaka, Erling och kusin Bengt gjorde att det blev fulltaligt vid bordet. Och goda samtal. Åter och åter får jag konstatera att vänner som bryr sig är en värdefull gåva. Särskilt när mycket känns tungt. Jag glömde min irritation över att Caremapersonalen låtit mig vänta för länge på hjälp de senaste två dagarna. Så kan det bli, att ilskan rinner av. Och nu hoppas jag att Olle får bajsa ordentligt i morgon!

Jag fick vara med!

Lite bättre med Olle i dag Min egenordinerade giktmedicin var nog bra. Jag har också ökat på med värktabletterna. Han verkar att bli tröttare när han behöver många värktabletter och det är väl helt förståeligt. I dag sov han flera timmar och lade sig tidigt i kväll. Kollade nyss att han sover lugnt..
Jag har fått vara på utflykt på em. Trots att jag ända sedan Olle kom hem efter amputationen inte kunnat jobba på IM, var jag bjuden på deras efter julruschenfest. Oj så roligt att träffa dessa fantastiska människor. Många av dem har jag jobbat tillsammans med i ca 15 år. Längtar ofta till butiken och gemenskapen där. Skrev i går på bloggen om en IM-resa som Olle och jag var med om år2001. År 2006 hade jag möjlighet att delta i en  resa till Indien. Då kunde inte Olle följa med på grund av nedsatt fysisk förmåga, men han klarade av att vara ensam hemma. Ja, med god hjälp av släkt och vänner förstås. Även den resan har gett starka minnen, och en djup insikt i hur viktigt det är med rätt bedrivet bistånd i vår orättvisa värld. Glömmer aldrig barnen som trots att de bodde på en soptipp kunde gå i skola några timmar per dag. Hur ska kommande generationer kunna få det drägligt om vi inte satsar på barnen? IM är en pålitlig och välfungerande organisation som har hjälpt till att förbättra livsvillkoren för många marginaliserade grupper i olika hörn av världen. Att jag har fått möjlighet att delta i det arbetet känns stort.

skuggor

Två kvällar har jag skrivit om solstrålar. I dag blir det mest skuggor. På em fick Olle väldigt ont i sin enda fot. Så ont att han skrek högt. Smärtan kom och gick. Försökte med den vanliga värkmedicinen utan effekt. Och så är det fredag, för sent att få tag på någon på vårdcentralen. Olle har tidigare haft gikt. Det ger en häftig smärta och jag letade fram medicin som han tidigare fått mot just gikt. Kände mig osäker och behövde råd. Ringde 1177. Fick reda på att den sjuksköterska som  ger sjukvårdsupplysning inte har rätt att ge råd om mediciner. Det får bara  läkare Fick erbjudande om att komma till läkare för att diskutera detta. För oss otänkbart att ta sjuktransport för att få ställa några frågor. Bestämde själv att pröva med giktmedicinen, ökade på värktablettintaget och tog alltså själv läkaransvaret. Bra att jag inte är anställd, för då skulle jag väl mista jobbet eftersom jag överskridit mina befogenheter.
Borde inte dessa vinstgivande företag som numera sköter den mesta vården i Sverige ha råd med läkare som även på kvälls-och nattetid åker hem till de sjuka (ofta multisjuka) som vårdas hemma. Men dessa företag måste väl i första hand se till att cheferna får sina miljon-bonusar!

Fler solstrålar

I dag har vi inte sett några solstrålar utomhus. Regn, regn hela dagen. Men metaforiska solstrålar! Carema-personal, som kom i morse var de första. Glada, vänliga, soliga  som alltid! De duschade Olle, som ren och fin rullades in i köket till frukosten som jag fixat. Nästa solstråle var Gustaf som fick pannkakor i dag. Och på em kom en god vän, Ture. Han hade med sig en fruktkaka, vi drack kaffe och pratade ett par timmar. Ture har flera gånger och under ganska långa perioder varit ute i världen som biståndsarbetare både för RK och Sida. I dag berättade han om äventyr i Afrika. Han är en god berättare och även Olle var lyssnande. Jag kan känna lite ånger över att Olle och jag inte rest så ofta. Den intressantaste resa vi gjort tillsammans var en studieresa som IM (Individuell Människohjälp) organiserade och som varade två veckor. Den resan gick till El Salvador och Guatemala. Vi fick besöka olika projekt som IM deltar i, träffa människor som fått  möjligheter att förändra sin situation. Majaindianerna i Guatemala imponerade med sitt arbete på förbättringar, trots att de är marginaliserade av de styrande och trots att landet ofta drabbas av naturkatastrofer. Under vår resa var vi med om en jordbävning. Det var både intressant och skräckfyllt. Trots allt som vi hör och ser genom medierna, kan vi konstatera att vi lever i en lugn vrå av världen.

solstrålar

Idag har barnbarnet Gustaf, som går lärarutbildning och nu några veckor har praktik på en av skolorna i vårt område, varit här och ätit lunch. Verkligen roligt. Han kommer i morgon också!
Och Olle och jag har varit ute på vift. Färdtjänst till Ramstorps äldreboende, där Olle fick hår och skägg ansat. Han blev så fin. Färdtjänsten fungerade bra i dag, kom i tid och gjorde inte så långa omvägar. Bara en liten extra sväng till slussarna i Tannefors. Solen sken och det kändes som vår i luften. Franciskus sa: En enda solstråle är nog för att driva bort många skuggor.
Så  viktigt det är med solstrålar i vardagen.

vänners lov

I dag har jag varit ute på vift! Först skogspromenad med  Vidingsjögänget. Vi var inte så många i dag, men både under promenaden och fikastunden hade vi som vanligt goda samtal. Tänk så värdefullt detta är, att ha kvar kollegor som nära vänner efter alla år! Under många år var även Olle med eftersom vi har jobbat på samma skola. Det känns sorgligt att han sitter kvar hemma när jag åker iväg. Fast  det är nog jag som känner den sorgen. Olle tycks ha glömt hur mycket han tyckte om att träffa dessa vänner varje vecka. I dag hade han med hjälp av en trevlig ung dam från Carema ätit frukost och var nöjd när jag kom hem.
På eftermiddagen hade goda vännen Kerstin bjudit mig och fyra andra väninnor på kaffekalas. Och Kerstins man, som är en av Olles bästa kompisar, kom hem till Olle. Utan att vara orolig kunde jag alltså ha några jättehärliga timmar med  kära vänner. Känslan inom mig är glädje och tacksamhet för värdefull gemenskap.

Eftersom de styrande i samhället har satt landets gamla på "undantag" är det viktigt att vi själva håller fanan högt, känner oss betydelsefulla, är stolta över våra erfarenheter och vår sociala kompetens. Nödvändigt är det att vi håller oss informerade om politikernas bristande omsorger och lägger oss i samhällsdebatten. Vi gamla ska höras och synas!

Efter alla helger

Nu är helgerna slut. Skönt! Nu senast hade vi en hel drös med familjemedlemmar här. Äldste sonen med fru och två hundar, hans äldsta dotter med man och tre barn. Så vi var fyra generationer! Roligt! Jag lät mig passas upp, behövde inte laga mat t.ex. Känns behagligt.
När jag satte mig vid Olles säng i morse och ville prata lite om allt som hade hänt i går, märkte jag att han hade glömt vilka som varit  här. Nåväl! Jag fick prata lite med mig själv som vanligt. Då retar jag mig inte på svaren.
Olle har svårare att med stöd stå några sekunder på sitt enda ben. Ger mig en del bekymmer, eftersom jag ibland bör hinna flytta honom från rullstolen till toa-stolen.  Bajset kommer snabbare än Caremapersonalen. Oftast är det så. I morgon kommer en arbetsterapeut, och jag hoppas hon har någon bra idé om något ytterligare hjälpmedel. Ja hjälp utifrån är viktigt i min situation.
I morgon ska jag plocka bort allt som hör till julen. Sen ska jag köpa en bukett tulpaner.

Om mitt jobb

Har haft ganska jobbigt i min vårdarroll. En sak är att jag åtagit mig kvällsjobbet med Olle. Carema-personalen brukar komma vid 19-tiden. Ibland blir Olle så trött redan innan, så då brukar jag hjälpa honom. Ibland är han piggare och vill se på TV och då tycker han att de kommer för tidigt. Så det passar vår rytm bättre att tiden för sänggående är flexibel. Och det är inget svårt jobb för mig, men envist återkommande.
Natten som gick hade han ont och var orolig. Skulle gå på toa och det klarar jag inte ensam. Jag var vaken och ett tag låg jag på en madrass på golvet i hans rum. Köpte lite magmedicin på fm och nu i kväll har det varit lugnt igen. Hoppas att få sova i natt.
Det gäller för mig att acceptera att vårt liv styrs av Olles situation.  Det talar jag om för mig själv ganska ofta, men ibland känner jag mig för instängd, längtar att kunna ta en liten sväng ute när andan faller på.  Då får jag ta ett litet samtal med mig själv igen!

Länge sen jag skrev. Det har ju varit jul och nyår. Barn och barnbarn har hälsat på. Roligt. Dagarna går så mycket fortare och på kvällarna kommer tröttheten.. I går på nyårsafton hade jag en liten middag med tre gäster. Olle var med hela kvällen, gästerna nära vänner. Att göra större bjudningar nu, när Olle är sjuk känns omöjligt. Ja mycket har ändrats på grund av sjukdomen, och jag märker att små självklara händelser blir så betydelsefulla. Det blev glädjefyllt att ordna den lilla bjudningen, fick en känsla av normalitet, en skön känsla.
Mina tankar har arbetat med det jag skrev om senast: viljan att göra uppror. I skrivande stund lyssnar jag på Bodil Malmsten som vinterpratar i P1. Hon berör detta som jag tänker så ofta på: varför är vi så snälla och tysta inför sådant som vi borde reagera mot. Hur kan vi låta våra folkvalda sälja ut oss gamla till det riskkapitalbolag som ger lägsta bud? Som man gjorde med föräldralösa barn på 1800-talet. Den bonde som begärde lägsta ersättning fick ta hand om barnen, oftast för att få gratis arbetskraft. Samhället fordrade inte några garantier för att barnen skulle ha god omvårdnad. I dag är samhällets krav på utförare i åldringsvården  luddigt skrivna, inga exakta krav.
I kommentaren till mitt senaste inlägg skriver Helmi att många gamla som sitter på olika vårdboenden är så kloka och klara i tanken att de borde opponera mot missförhållanden.Jag tror att när man är gäst på ett sådant boende är man rädd att stöta sig med personalen, och man vill inte ställa till besvär. Nej, ALLA som är 50 år och mer bör reagera, sluta sig samman och göra UPPROR. Betänk att ALLA blir gamla! Och i vårt samhälle bör  respekten för gamla åtrupprättas!