Länge sen jag skrev. Det har ju varit jul och nyår. Barn och barnbarn har hälsat på. Roligt. Dagarna går så mycket fortare och på kvällarna kommer tröttheten.. I går på nyårsafton hade jag en liten middag med tre gäster. Olle var med hela kvällen, gästerna nära vänner. Att göra större bjudningar nu, när Olle är sjuk känns omöjligt. Ja mycket har ändrats på grund av sjukdomen, och jag märker att små självklara händelser blir så betydelsefulla. Det blev glädjefyllt att ordna den lilla bjudningen, fick en känsla av normalitet, en skön känsla.
Mina tankar har arbetat med det jag skrev om senast: viljan att göra uppror. I skrivande stund lyssnar jag på Bodil Malmsten som vinterpratar i P1. Hon berör detta som jag tänker så ofta på: varför är vi så snälla och tysta inför sådant som vi borde reagera mot. Hur kan vi låta våra folkvalda sälja ut oss gamla till det riskkapitalbolag som ger lägsta bud? Som man gjorde med föräldralösa barn på 1800-talet. Den bonde som begärde lägsta ersättning fick ta hand om barnen, oftast för att få gratis arbetskraft. Samhället fordrade inte några garantier för att barnen skulle ha god omvårdnad. I dag är samhällets krav på utförare i åldringsvården  luddigt skrivna, inga exakta krav.
I kommentaren till mitt senaste inlägg skriver Helmi att många gamla som sitter på olika vårdboenden är så kloka och klara i tanken att de borde opponera mot missförhållanden.Jag tror att när man är gäst på ett sådant boende är man rädd att stöta sig med personalen, och man vill inte ställa till besvär. Nej, ALLA som är 50 år och mer bör reagera, sluta sig samman och göra UPPROR. Betänk att ALLA blir gamla! Och i vårt samhälle bör  respekten för gamla åtrupprättas!