Lördag i dag. Inte blev det en dag när jag orkade "smycka tidens flykt". Tungt, tyst, orosfyllt. Visserligen var Mats, Carema-anställd vårdare, här två gånger i morse och gjorde tunga jobbet. Dessutom gav han sig tid att prata lite, mycket värdefullt. I kväll känner jag att jag nog gjort fel när jag tagit kvällsjobbet helt själv. Ska nog ändra på det.
Telefonen ringer. På diplayen ser jag, det är Urban, äldste sonen. Hann tänka: ska låta lite ledsen, jag vill ju ha tröst. Men nej! " Mamma, vi är på fest. Hur går den där snapsvisa om lilla strålen?"
Och så satt jag där och sjöng:
Du klara stråle, som rinner ner
igenom strupen, du finns ej mer
men när till blåsan du kommit har
då blir du åter en stråle klar.
Han sjöng den för sina vänner som applåderade, sa att han hoppades att jag hade det bra. Tack för visan, jag ringer i morgon.
Undrar vad en psykolog skulle ge för kommentar till min plötsliga humörshöjning. Kanske en erinran om nyttan av nya infallsvinklar. Ska faktiskt ta en liten whisky.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar