Det blev så fint samtal med Gustaf i dag vid lunchen. Jag pratade mest förstås. Kom in på andra världskriget och vilken rädsla det var förknippat med. Jag var 8 år när kriget började och 14 när det blev fred. Berättade också lite om Olles barndom. Hans föräldrar hade en bondgård vid Järnlunden. Ja, det blev en trevlig stund medan Gustaf åt pyttipanna.
Det har varit riktigt jobbiga dagar för Olle, och då blir det ju jobbigt för mig också. Han har haft problem med magen och inte bajsat på flera dagar. Har köpt några medicamenter på apoteket, men de har inte hjälpt. Han har inte orkat sitta i köket som han brukar och han har inte velat äta.
Trots allt blev det en innehållsrik eftermiddag vid köksbordet. Vännen Irene tittade in, Helmi kom med en jättegod kaka, Erling och kusin Bengt gjorde att det blev fulltaligt vid bordet. Och goda samtal. Åter och åter får jag konstatera att vänner som bryr sig är en värdefull gåva. Särskilt när mycket känns tungt. Jag glömde min irritation över att Caremapersonalen låtit mig vänta för länge på hjälp de senaste två dagarna. Så kan det bli, att ilskan rinner av. Och nu hoppas jag att Olle får bajsa ordentligt i morgon!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar