Fick bra kommentar av Helmi. "Sätt dig över" Olles reaktioner och gör något bra för honom i den stund som är. Ungefär så tror jag att hon skrev. Just det! Så ska jag göra! Men oj då, det var inte lätt. Mitt vanliga ganska glättiga sinne är mörkt och tungt.
På något sätt verkar Olle starkare. Han pratar ilsket till mig. Hög röst, hård. Pratar mer än vanligt. Kravfullt.
Han har i flera timmar upprepat att han ska åka med i vår nya bil. Ingen hejd på tjatet.
En liten paus fick jag när syster Maria och labb-sköterska kom från Berga. Vi fick influensavaccin och det togs PK-prov på Olle. Vi pratade om vår konflikt, och när vi var ensamma igen hade nog Olle glömt vad han
tidigare hade diskuterat.Men surmulenheten fanns kvar.
I mitt sinne gror en känsla av att jag är i en omöjlig situation.Jag älskar ju Olle och vill att han ska ha det bra. Att han var tre dagar på Ekhult, i en ny miljö har gjort honom orolig och upprörd. Hur blir det nästa gång? Ska jag se till att han alltid får vara hemma? Ska jag utplåna mitt behov av att träffa andra, av att få upplevelser? Har jag nu, sent i livet fått ett uppdrag som är ett prov på min förmåga att vara medmänniska?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar