Revolution

Tänker mycket på det vi fått lära de senaste veckorna, att vi gamla är utsålda till stora vinstkrävande företag. Att detta har fått ske beror på att vi i vår kultur inte högaktar, ja inte ens aktar de gamla. Vi är slängda på sophögen; för gamla, utan visioner, utan påverkansmöjlighet, jobbiga att ta hand om.
Men det finns väldigt mycken kraft i många av oss! Vi borde höja våra röster oftare. Jag skulle vilja starta DE GAMLAS PROTESSTSTORM! Säga:SÅ HÄR KAN VI INTE HA DET I VÅRT CIVILISERADE LAND! Tala om för politiker både lokalt och på riksplanet att vi VÄGRAR att vara en bricka i ett ekonomiskt sjukt spel. VÄGRAR att deltaga i att bygga upp några smarta bedragares privata ekonomier. DRIVA UT MÅNGLARNA UR KOMMUNERNAS ÄLDREOMSORG, som Arne Grip skrev i en läsvärd artikel på debattsidan i dagens Corre.
VI MÅSTE STARTA EN REVOLUTON! Hur gör man det? På Facebook kanske!

Reaktion

 Larmar hemtjänsten när Olle ska till toa. Flyttar honom till toastolen, och det sker med  oro. Orkar han stå medan jag byter stol? Gick bra! Toastolen är utrustad med en "potta". Orkar ej knuffa in stol + Olle i toaletten, men det utgör inget stort problem. Vet att "snart kommer Carema".................. Men det dröjer...........dröjer..............Jag väntar........ väntar.............. Olle blir irriterad. Jag tömmer pottan. Vi  väntar........... väntar........... Olle sitter obekvämt och är trött. "Jag ska lägga mig" Hjälp mig. OK. Knepigt med flyttningen till sängen. Sen tvättning. Äntligen klart. Olle somnar direkt.
Då kommer en av Caremas duktiga skötare. Hon hade skött en duschning när larmet kom. Så dröjsmålet är ju verkligen inte hennes fel.
Nej! Det är fel på planeringen, vilket jag konstaterat tidigare. Den som har ansvar för larm ska inte ha
andra tidskrävande jobb. I dag var jag så trött och irriterad så gruppchefen fick ett taggigt telefonsamtal med kontentan: Lär er att planera! Skrev oxå några frågor till kvalitetsansvarig på Carema Sverige och fick bra svar.
Tror att  påpekanden från oss brukare behövs. Det är vi som upplever situationerna. Men ångrar att jag inte orkade vara lugn och behärskad.
I morgon ska jag vara trevlig mot alla. Lovar!

Luciadagen

I morse fick jag gå till min vandrargrupp, som träffas varje tisdag kl.10.00 i Vidingsjö. Sen jag blev bunden av Olle här hemma går jag varannan tisdag. Då finns Caremapersonal på plats hos Olle. I dag fick jag jätteont i höger knä, det är inte ovanligt, men det blev värre än vanligt i dag. Nåväl. Det positiva dominerar. Trevligt prat och skratt. Överrskning blev det att jag fick blomma och presenter! Varför? Jo för att jag och Olle för 18-19 år sedan startade gruppen. Lucia och stjärngosse symboliserade oss båda.
Väl hemma fick vi besök av barnbarnet Gustaf, vännerna Gille och kompisen Erling. Trevlig stund vid köksbordet! Och innan Erling gick hem tog vi med Olle ut på promenad med rullstolen. Och just då tittade solen fram!

Harmoni

Hemtjänsten kommer tidigt för att lägga Olle. Det var hans egen önskan, för han blir trött på kvällen. Vid 19-tiden brukar det bli. De senaste kvällarna har jag börjat att sitta i hans rum och läsa i min bok. För närvarande läser jag Jan Guillous "Brobyggarna". Olle är så nöjd när jag sitter där. Vi pratar inget, men min närvaro gör honom lugn. Mina lässtunder blir ofta både få och korta under dagarna. Händer alltid något som gör att jag avbryter. Men den här stunden på kvällen blir längre. När jag reser mig för att gå till mitt rum sover Olle. Och trots att vi inte samtalar känner vi båda gemenskap och trivsel.
Om det är värdefulla TV-program på kvällen spelar jag  in dem. Och så tittar vi på eftermiddagen nästa dag. Det är bra för Olle att vi stannar upp ibland, pratar lite om det vi ser och vilar en stund. Ja undan för undan lär jag mig att följa Olles nuvarande rytm. Och våra ofta händelselösa dagar blir harmoniska.

summering

Söndagkväll. Sammanfattning. Har varit bjuden på damlunch med nära vänner. Kändes lyxigt, roligt och alldeles underbart.  Barnbarnet Hillevi som fyllt 15 hade kalas. Hade visserligen inte tid att vara länge där, eftersom Olle var ensam, men roligt att träffa både födelsedagsbarnet och hennes syskon, en svägerska, en kompis och mamman och pappan.
 I kväll kom vännen Eva med en härlig maträtt - köttfärs på franskt vis - som vi  förtärde vid köksbordet medan vi livfullt diskuterade både allvar och nojs. Följde Eva en bit på hemväg och fick en gnutta frisk luft. Hade missat att se dokumentären "Gerillasonen" men har tittat på den nu på datorn. Å vad jag älskar den nya tekniken! Nu kvickt i säng! Klockan är 23.10 och kl 6.00 i morgon ska jag stiga upp för att hinna skjutsa Eva till ögonmottagningen kl 7.00 Roligt att kunna hjälpa någon gång.

ångertankar

Gårdagens skrivning var verkligen en klagovisa. Men det känns så ibland. Att inte kunna se framåt och planera, som man är van. Men plötsligt, när glädjeämnen dimper ner och molnen skingras, så blir det en livsglädjedag. Livsglädje, glädje över livet. Tänk att få vara med, uppleva vår planet som vårt hem i rymden! En gåva som föder livsglädje! Vilket äventyr det är att leva! Att ålderdomen inte blir så lustfylld för alla får inte förstöra det faktum att hela livet är ett under.
Motsatser måste finnas. Mot en mörk bakgrund blir ljuset mer lysande. Det bör man tänka på de mörka dagarna. Trampa på med förtröstan.
Oj! Det blev som en liten predikan det här. Men faktum är att dessa tankar dök upp  när jag läste min egen klagovisa från gårdagen. Anklagar mig själv och tänker: Hur kan du tycka synd om dig själv, du som har det bra. Och då dyker ju bilder fram och jag ser kvinnor som inte har mat till sina barn, som saknar rättigheter, måste lyda sin man......Ja, den bildsviten kan bli lång. Vi måste  hjälpa till för att få en rättvisare värld!

klagovisa ålderdomen

Ålderdomen är så påträngande.Visar sig på olika sätt. Sämre balans, det är tråkigt. Inte roligt att cykla, det som varit så härligt. Att inte känna lukter så bra. Ja, det kan vara skönt ibland att slippa vissa, men dofter av god mat, blommor och kryddor saknar jag verkligen. Ack ja! Jag vet och känner att jag är gammal.Tänka på framtiden? Finns den? Nej, lika bra att analysera känslorna inför döden.
Vill inte vara gammal, trött och uppgiven. Vissa dagar går det bra att leva i de andra åldrarna jag har i mig, de yngre. Men så hinner verkligheten ikapp och så blir det en så´n här dag med insikt: Det är jävligt att bli gammal!
Olle frågade i morse:" Vem rår om det här huset?" "Hur många bor här?" Fick ju förklara: "Det är ditt och mitt hus." "Här bor du och jag och katten" Men insikten om hans problem gör mig så illa. Olle med all sin tidigare handlingskraft och krav på livet, han är ju utslagen. Av ålderdomen.
Och nu ska det bli snöstorm!

Carema i skottgluggen

I dag är Carema på tapeten igen. Höga chefer har fått otroliga utdelningar. En kvinna mer än 20 milj, två män över 50 milj var under år 2010. Så´nt här är omöjligt att smälta för oss som lever på vanliga löner och pensioner. Hur det känns för dessa fantastiska Carema-anställda, som jobbar  och sliter i hemtjänsten med snåla löner och ständig brådska kan man ju ana. Bra att förhållanden dras till ytan och granskas, men finns det vilja och kapacitet att stoppa svindlarna?
Även hos en oavlönad anhörigvårdare gror missnöje. Det är krävande att som 80-åring ha ansvar och arbetsuppgifter som inte tar paus ens på nätterna. Trots att vi gör detta av kärlek och pliktkänsla borde det vara på något sätt arvoderat. Kanske det ginge att skapa fonder av orättmätligt uttagna bonusar, fonder som vi gratisarbetande kunde begära bidrag ur.Ja det var väl en bra idé!

Om att ha hem-tjänst

Vi har besök från Caremas hemtjänst Berga två/tre gånger pr dag. Morgon och kväll har vi bestämd tid, dessutom brukar det oftast bli ett larm om dagen. Har lärt känna de flesta nu, men har svårt att lära alla namn. Att det skulle bli många olika personer som skulle dyka upp var jag förberedd på. Därför hade jag bestämt att inte bli irriterad över detta. Kan erkänna att jag inte förstår idén med att så många ska ha delad omsorg om så många patienter.Borde väl finnas smartare lösningar?  Skulle naturligtvis bli bättre för oss "brukare" om några få skötte ett visst område och fick komma tillbaka ofta. Nåväl, nu känner vi igen de flesta och de kan rutinerna hos oss. Alla som hjälper oss är duktiga, vänliga, lyssnande och imponerande i sin yrkesroll. Jag pratar gärna några minuter när de har tid och känner glädje över samtalen.
Undrar ibland om de har för stressigt? Är planeringen bra? Får de uppskattning? Har de påverkansmöjlighet? Säkra anställningsförhållanden? Ja, såna frågor dyker upp, efterom de blir en viktig del av mitt nuvarande liv.
Häromdagen berättade en kvinna att hon ska sluta. Jag blev uppriktigt ledsen, eftersom jag gillar henne mycket. Hoppas det är ett eget beslut och inte arbetsgivarens. Lite fundersam blir jag för hon verkar tuff och vågar nog säga ifrån om arbetssituationen inte är acceptabel. Och hon var ledsen!
Alla som jobbar i åldringsvården har stor betydelse för hela samhället! De ska ha både uppskattning och högre lön!

fundringar

Fredag, gråmulet,innehållslöst, TV. Ja TV:n är bra på fredagar med På spåret och Skavlan. Olle var med hela kvällen. Det är ovanligt, men jag förstår ju att när inte stora tröttheten hört av sig, kan man inte lägga sig.
Det kändes bra att ha honom med.

Letar efter något positivt eller roligt. Jo! Jag köpte två vita hyazinter, planterade dem tillsammans med ljung i en liten potta av koppar. Det var dagens clou!

släkt

Den kusin jag brukar bo hos när jag är i Jämtland dog för ett par månader sen. Satt och tänkte: "Har jag någon kusin kvar"? Jo ett par kusiner brukade komma till byn Kläppe, byn som är min pappas födelseort och som ligger tre km från Gärdsta där jag växte upp. En av dessa  kusiner som hörde hemma i "södra Sverige" hette Bo. Gjorde en sökning på Facebook. Bo Hedqvist (mitt flicknamn). Det blev napp och vi har dialogat lite på Facebook och nu gått över till att maila. Fick nyss ett mail och det känns så roligt att ha en kusin att prata med. Min släkt är inte stor, men jag är ju begåvad med stor familj;  fyra barn, 15 barnbarn och tre barnbarnsbarn, samt ett antal ingifta. 35 personer tror jag det är!
Naturligtvis är jag glad för min stora familj, men i min nuvarande situation är jag ensam om det mesta. Det vill jag vara! Klagar inte inför barnen, för då är jag rädd att de säger att Olle måste in på ett hem, att "så här kan du inte ha det", "tänk på hur gammal du är" osv. Jag bestämmer ju själv så länge jag är någorlunda klar i knoppen och kan gå på mina ben. Men jag ber om hjälp ibland, t.ex när garagedörrens lås har pajat.

inget klagande

Tänk att även denna dag innehöll glada händelser! Tog en tur på motionscykeln på förmiddagen med talbok i öronen. Knack på dörren och jag ropade "Hej Carema!" Men det var inte hemtjänsten utan en gammal vän från förr! Anni  Johansson som hört om Olles tillstånd kom bara in för att hälsa på honom. Och gamla vänner känner Olle igen! Glad stund med Annies jul-fruktkaka, kaffe och mycket prat.
12.30 kom Hanna från Carema för att vara hos Olle tre timmar medan jag fick gå på bio med Iréne. "En enkel till Antibes" med Sven Bertil Taube. Han gjorde en fin skådespelarprestation och filmen var härlig.
Dessutom har sonen Claes varit här och fixat garageportens lås. Har de senaste dagarna fått klämma in mig mellan bilen och väggen för att öppna porten inifrån. Skönt att det funkar nu!
Olle har blivit lugn igen, efter upproret när han var på Ekhaga. Det dröjer innan jag tar lillsemester igen. Jag har det ju bra hemma!

glädjestunder

Jag blir glad när jag sitter och tänker på de dagar som gått se´n jag skrev sist. Det har visst varit tunga stunder med grubblerier och lite "tyck synd om dig själv" men vi har haft roliga besök! Iréne kom på lördagskvällen se´n hon avslutat en guidningsrunda i stan. Vi hade en lång pratkväll.. Söndag: Frukost med Iréne och se´n TV:s högmässa från Härnösands domkyrka. I Härnösand gick jag en gång på seminarium och blev småskollärarinna. Bodde alldeles vid Domkyrkan. Brukar inte gilla predikningar och går mycket sällan till gudstjänster men biskopen Tuulikki Koivunen Bylund var intressant och väckte tankar. Jag sjöng med i psalmerna!På eftermiddagen bjöd vi ett par goda vänner på enkel middag och det blev också en trivsam gemenskap. Måndag: Doktor Susanne ringde. Så underbart att hon visar så stort intresse för Olles situation,  att hon går att nå och har handfasta råd.  En av Caremas anställda har varit hos Olle för att jag skulle få handla. 2½ timme fick jag vara borta. När jag släpade in mina kassar i köket satt en god gammal vän vid köksbordet  tillsammans med Olle, som var glad och nöjd. Kaffestund och prat om gamla tider. Mitt i alla bekymmer känner jag stor glädje!

Att vara medmänniska

Fick bra kommentar av Helmi. "Sätt dig över" Olles reaktioner och gör något bra för honom i den stund som är. Ungefär så tror jag att hon skrev. Just det! Så ska jag göra! Men oj då, det var inte lätt. Mitt vanliga ganska glättiga sinne är mörkt och tungt.
På något sätt verkar Olle starkare. Han pratar ilsket till mig. Hög röst, hård. Pratar mer än vanligt. Kravfullt.
Han har i flera timmar upprepat att han ska åka med i vår nya bil. Ingen hejd på tjatet.
En liten paus fick jag när syster Maria och labb-sköterska kom från Berga. Vi fick influensavaccin och det togs PK-prov på Olle. Vi pratade om vår konflikt, och när vi var ensamma igen hade nog Olle glömt vad han
tidigare hade diskuterat.Men surmulenheten fanns kvar.
 I mitt sinne gror en känsla av att jag är i en omöjlig situation.Jag älskar ju Olle och vill att han ska ha det bra. Att han var tre dagar på Ekhult, i en ny miljö har gjort honom orolig och upprörd. Hur blir det nästa gång? Ska jag se till att han alltid får vara hemma? Ska jag utplåna mitt behov av att träffa andra, av att få upplevelser? Har jag nu, sent i livet fått ett uppdrag som är ett prov på min förmåga att vara medmänniska?

Efterdyningar

Hela huset är städat! Firman LIVSKOMFORT har varit här i dag! Ger mig en lyckokänsla. Jag tycker nämligen om att ha rent och snyggt, men min begåvning för städning räcker inte. Två kvinnor med rutin och finess fixade allt på tre timmar. Skön känsla resten av dagen. Minns fredagarna under åren som småbarnsmamma. Kom då hem till ett rendoftande hem, där det ofta låg en plåt med bullar i köket. Den ängel som fixade detta glömmer jag aldrig. Hon blev min kära vän som jag delade både sorg och glädje med. Hon dog för ett år sedan och saknaden efter denna trogna älskade  vän är levande.
Dyningar från i går har kommit och gått. Olle har varit ångerfull. "Jag var dum i går, men jag kommer inte ihåg vad det handlade om" Ack ja! I det läget är det lätt att förlåta, men jag har upprepat att jag MÅSTE då och då ta lite semester, och då MÅSTE han vara på vårdhem. Upprepat både för honom och mig själv.
Garageporten gick i baklås. Undrar hur jag ska fixa det. Får sova på saken.

lill-semester

Den lilla semestern blev innehållsrik. Fredag: Trevligt party med trevliga vänner.Toppen! Lördag: Olle ringer. Han är arg, vill hem. Bilresan lite jobbig på grund av dimma. Ska till barnbarnet Johanna och hennes man och barn. En härlig familj som jag älskar. Adventsmarknad i byn, stor tillslutning, loppis, våfflor, sång och musik. Yngsta barnbarnsbarnet Molly 3½ år är frontfigur i småbarnskören, hon sjunger bra och har lagt beslag på micen så hon hörs över alla! Meddelar vårdhemmet där Olle är att jag inte har mottagning på mobilen så Olle kan inte nå mig. Söndag.Sovmorgon, skogspromenad, fina pratstunder.Efter god middag bilresa till Skövde.Där sjunger barnbarnet Joel i en musical i Konserthuset.Fin föreställning och Joel är duktig. En upplevelse! Jag behöver inte köra själv vilket är bra eftersom jag är på främmande vägar och kvällen är mörk. Måndag:Hemresa på fm. Gillar att det är 120 km största delen av vägen mellan Jönköping och Linköping. Använde farthållaren och kom hem utan problem.
På em kom Olle med färdtjänst. Han var inte glad! Hade varit på ett fruktansvärt tråkigt ställe. Ska ALDRIG dit mer.
Vill inte tänka framåt. Hur ska det bli? Just nu, när jag skriver kan jag inte känna någon glädje över min lilla utflykt. Måste jag stanna hemma i fortsättningen........Det kanske är bäst.................

svikare?

I dag var det dusch för Olle. Vi har fått vårt badrum ändrat till ett finfint duschrum. Olle placeras i en toa/duschstol och skjutsas in. Jag orkar inte med att ta stolen över den lilla ramp som byggts till badrummet, men så´nt har jag ju hjälp med av personalen.
Var tvungen att klaga på gårdagens miss med tillsyn när jag var borta för att byta däck. Det var verksamhetschefen för Carema i vårt område som svarade. Vi hade ett långt samtal om problem som uppstår, och jag kände att det är viktigt att vi brukare hör av oss och berättar hur vi upplever situationerna. Ett givande och bra samtal blev det. Passade också på att tala om hur mycket jag uppskattar de människor som kommer hit och hjälper oss. Vardagens änglar.
I dag skulle vi få influensasprutor, men ingen hörde av sig om det. Och larmklockan som skulle lagas i går har vi inte sett ännu.
I morgon ska Olle till Ekhult och vara där över helgen. Jag ska ha lillsemester. Känner mig som en svikare, för Olle är orolig och vill bara vara hemma. Jag är påverkad av alla som säger: "Margit du måste tänka på dig själv också. Du måste ta ledigt ibland." De har säkert rätt, men känslan av att svika gnager i sinnet.
Lisa Marklunds nya bok " DU GAMLA DU FRIA" är spännande och bra.Den gav bra avslutning på dagen.

en vanlig dag i anhörigvårdarens liv

Lite orolig för Olle på morgonen. Han sa: Jag känner inte igen mig här. Var är jag? Oroar mig naturligtvis för att hans demens ska förvärras. Så var det samtal till Vårdcentralen om influensaspruta som en sköterska ska komma hit med. Blev bestämt till i morgon. Olles larmklocka är trasig ska fixas i morgon.
Skulle byta till vinterdäck, och Carema hade lovat ersättare hos Olle mellan 16 och 19. Min hjälpare bor utanför stan och det är en bit att köra. Gav mig iväg en kvart innan den utlovade ersättaren skulle komma till Olle Kände mig trygg. Olle låg i sin säng. Men! När jag kom hem efter att ha fått hjälp med bilen, visar det sig att ingen varit här. Jag blir i så´n situation uppgiven. Blir tvungen att prata med Carema om detta i morgon, det är inte roligt.
Min insändare som jag skrev häromdagen fanns i Corren i dag. Har fått några positiva reaktioner, det är roligt. Ju mer jag tänker på att ekonomisk vinning och mygel med skatter förekommer hos dessa utförare, verkar vara deras viktigaste drivkraft, ju mer upprörd blir jag över att deras anställda undersköterskor och vårdare har så dåligt betalt. Dessa gör ett enastående arbete, och orkar vara glada och tervliga! En del av vinsten borde gå till dem!
Rolig händelse i dag var att barnbarnet Gro kom cyklande för att hälsa på. Hon hade bakat goda lussekatter, och fikastunden var fin.
Avslutade kvällen med dansk-svenska deckaren BRON. Ruskigt spännande!

kvällens tankar

I går blev inget skrivet. Vet inte om jag åstadkommer något i dag heller. Trött, inte av att arbetsuppgifterna är mig övermäktiga. Mer en känsla av vanmakt. Är det någon mening med att all min tid och all min kraft satsas på att Olle ska vara hemma och vara nöjd. Jag känner ju ofta tillfredsställelse över att jag är frisk och orkar med detta. Men hur det blir i förlängningen är ju ovisst. Men OK jag satsar på  Olle så länge han behöver mig och är nöjd.
I går var jag inne på IM för att köpa träd som en minnesgåva. IM har ett så fint projekt i Himalaja. Där planteras träd på stora områden. Jorderutionen dämpas, och eftersom det ofta är fruktträd renderar detta också till att människorna får frukt, som tas till vara och blir stöd i försörjningen. De byar som får denna hjälp är till stor del tibetanska. Tibetanerna har ju i långa tider flytt sitt invaderade land och många är bosatta i Nepal och Indien. Hos dessa människor har IM ett välfungerande, långsiktigt  biståndsarbete. Dalai Lama , som, när han besöker de nordiska länderna alltid har kontakt med IM, är tacksam för all hjälp denna organisation har givit hans folk. Oj! Det här kan jag skriva hur längs som helst om! Jag är imponerad av det biståndsarbete som IM utför och som jag i många år fått delta i. Nu, när jag är bunden hemma, saknar jag det arbetet men jag är glad för den tid jag fått vara med.
Det bästa som hänt i dag är att jag tillsammans med sonen Claes har varit till Ullstämma avfallsstation med släpkärran full med skräp. En känsla av befrielse är det att slänga bort så´nt man ej behöver.

varför kan inte allting fungera?

Ja, varför fungerar inte våra samhällsfunktioner när vi har en så välordnad social och politisk struktur? Jo felet är att vi har släppt in stora ekonomiska intressen i sektioner där medmänsklighet ska dominera! Ord som vinstmaximerig och äldrevård hör absolut inte ihop. Jag, och jag tror många med mig, känner uppgivenhet när vi lyssnar på personer i viktiga positioner försvara vinster i alla lägen. Tänker inte bara på Jan-Willy som tycker att vinstintresset hos riskkapitalbolag som tar hand om åldringsvården går att jämföra med möbeltillverkare som måste ha vinst. Nej jag har i kväll sett AGENDA på TV och blivit ytterligare skrämd. Trygg ålderdom, vad är det? Jo, att man får vara frisk, ha god ekonomi, och dö knall och fall.

I dag är det Fars dag. Uppmärksammat av affärsidkare och även av tidningar och TV. Inte så kul i familjer där far inte visar sig eller inte finns. Nåväl ! Vi får ju värna om marknaden.
Hos oss hälsade äldste sonen på. Fick hjälpa mig med olika tunga (fysiskt) saker som jag inte mäktat. Och vi hade en riktigt trevlig dag tillsammans. Roligt för Olle att se barnen ibland. Ännu känner han igen dem och blir glad när de kommer.

lördag 12 november 2011

Jag skrev faktiskt en insändare till Corren i går. Om politikernas experimenterande med oss gamla. I dag skriver sosse-krönikören Torbjörn om Jan-Willy, som han kallar "Oraklet i Linköping", och han skräder inte orden. Läs gärna på sid.9 i C-delen!
Måste vara jobbigt för de anställda hos Carema nu när kritiken från media är hård  mot just den utföraren.  Jag skulle vilja säga till alla  undersköterskor och vårdbiträden som jag har träffat sedan vi började anlita hemtjänsten att de är helt fantastiska. Proffsiga, glada, lyssnande och taktfulla. Och kritiken har ju riktats mot höga chefer som skor sig. De bör skämmas och dela ut sina vinster till dem som gör jobbet.

Jag har haft bekymmer med Olles skägg och hår. Det bär mig emot att ta färdtjänst för att åka till frissan. Det skulle ta lång tid, för färdtjänstbilarna gör alltid sightseeing-turer. Men nu har jag fixat så en gammal vän som kan klippa hår, har varit här och gjort Olle fin, och jag har en trimmer till skägget som jag ansat själv, så nu är han en riktigt snygg gubbe!

11 11 11 fredag

Det skrivs och talas mycket om äldrevården dessa dagar. I dag uttalar sig Linköpings ordförande i äldrenämnden Jan Willy Andersson (KD) och hans politikerkollega Paul Lindvall (M) på ett högst anmärkningsvärt sätt. Vi vill ha en verksamhet som ger vinster och huvudsaken är hur personalen mår. Vårdtagarna då? Hur de mår har inte det minst lika stor betydelse?
Vi gamla är utsatta för någon sorts experimentlusta hos politikerna. Och här i Linköping verkar högsta ansvariga inte ens intresserade av att kontrollera hur utförandebolagens höga chefer handhar det ekonomiska, hur de genom bosussystem skor sig på skattepengar. " Det är inte mitt jobb att se vårdbolagens bonussystem, men det är br att de redovisar vinst" sa Lindvall enl Corren. Att medierna granskar detta är ovärderligt.
Skolor och äldrevård bör skötas av samhället, det är min åsikt. Och detta ständiga byte av utförare i åldringsvården ger instabilitet både för personal och brukare.
Vi gamla som fortfarande kan höja rösten bör göra det oftare!
Ska skriva en insändare i Corren......tror jag.

torsdag 10 november 2011

.....så tänker jag inte på det mer. Så slutade jag gårdagens klagovisa. Men! Jag har visst tänkt. Tänkt att jag måste lära mig vissa saker. Trots att jag vill skrika: NEJ! INTE NU NÄR JAG ÄR 80!
Vad måste jag lär mig?

Jo! 1. Tålamod. När jag måste vänta på någon som ej passar tiden, ta av jackan, släpp bilnycklarna och passa på att läsa några sidor i Lisa Marklunds nya bok. Eller ta en kopp kaffe!

Och! 2. När jag åker med Olle i färdtjänstbussen, tänk: Ska bli roligt att se vad vi får för rundtur i dag! Eller blunda och andas lugnt och vila. Tänk på en sommardag på landet......

Ja vi är väl aldrig för gamla för att lära.

I dag har vi haft gamla grannar på besök. Vi bodde i 30 år på Ingenjörsgatan och lärde känna en del av grannarna förstås. Tre av dessa grannar hade jag bjudit hit i dag. För att jag ville träffa dem naturligtvis, men även för att jag så gärna vill ge Olle stimulans. Och även om han inte deltar i samtalet så mycket är han glad och lyssnande. Det blev en trivsam eftermiddag!

Ingen klagovisa i dag!

onsdag 9 november 2011

Inte så roligt att skriva när humöret är i botten. Jag är helt enkelt besviken på Caremas bristande förmåga att hålla tider. Att vänta är irritationsframkallande och tröttande. Varje måndag har jag blivit lovad ersättare 13-15.30 för att handla och göra viktiga ärenden. I måndags kom ingen kl 13. Hade jackan på och bilnycklarna i handen. Gjorde inget, bara väntade. 13.30 ringde jag alla nr till Carema, inget svar. Larmade. En i personalen ringde och lovade ordna. Men jag var tvungen att ge mig iväg. Hade planerat flera ärenden, som fick anstå. Tog ICA och Apoteket. Hela tiden en gnagande viskning: "Har någon kommit till Olle"?
Och så i kväll. Olle har blivit trött så tidigt senaste veckan så nu har vi bestämt att kvällsperonalen kommer 19-19.30. I kväll kom ingen. Vid 20.45 hjälpte jag Olle med tandborstning och övriga tillnattenbestyr och han kom i säng. När Marianne och Hampus kom 21.15 sov Olle. Det var inte de, som hade Olle på sitt schema!
De beskrivna problemen rår inte personalen för, men schemaläggare måste bli mer exakta och ha kontroll. När något händer så att schemat inte går att följa måste det finnas förstärkning och någon ansvarig bör ringa och förklara.
Och om nu, på grund av medias belysning, Caremas chefer får dra öronen åt sig och gå över till en kvalitetsstyrd policy, så får vi hoppas att det blir pengar över till mer personal. Det är där skon klämmer.
Skönt att skriva detta. Nu tänker jag inte på det mer.
 

tisdag 8 november 2011 kväll

I morse var jag tidigt uppe.Hade anmält mig som deltagare när Bokmedia inbjöd till litterär frukost i bokhandeln på St Larsgatan. Tre författare berättade om sina nyutkomna böcker på ett intressant och roligt sätt. Imponerande faktiskt. Blev övertygad om att läsa dessa tre böcker är ett måste. Och med mina många hemma-timmar så kommer böcker att få fylla mycken tid i vinter. Vi fick var sin gratislott och jag vann Lisa Marklunds bok "Du gamla du fria". Jag har börjat läsa den nu i kväll. De övriga författarna var:Erik Petersson och Zinat Pirzadeh. Ja det var en härlig morgon!
I dag fungerade det bra med avbytare hos Olle. Eftersom han plågades ovanligt svårt och länge av fantomsmärtor under natten har han sovit mycket i dag. En sjukgymnast var här med en glidbräda. som ska förenkla hans flyttning från rullstol till säng och tvärtom. Får återigen konstatera att vi får mycken omsorg.
Vår utförare Carema får i dessa dagar svidande kritik för bristande kvalitet och chefers stora vinstkrav. Bra att sådant uppmärksammas, men för dem som gör sitt jobb med både skicklighet, medkänsla och värme kan det kännas tungt.

tisdag 8 november 2011 på f.m.

 Berättarafton. Vad är det nu då? Det började i Vidingsjöskogen. Tror att jag redan talat om att vi är ett gäng pensionerade kollegor från Ånestadsskolan, samt några andra vännner, som varje tisdagsmorgon går en promenad och fikar tillsammans.. I 18 år har detta fungerat. Antalet deltagare växlar, men det är alltid en god stämning och det blir många samtal. En tisdag gick jag tillsammans med Christel Danielsson och frågade henne lite om hennes uppväxt i Tyskland under och efter kriget. Det hon berättade gjorde att jag tänkte: "Det här borde alla få höra".
Och så blev tisdagsvandrarna och några till inbjudna till vårt hem på Filaregatan en måndag i januari 2009. Vi var ca 20 peroner och vi greps alla av Christels berättelse.
Att vi skulle fortsätta stod klart. Och en måndag varje månad ( uppehåll vid jul och sommar, gamla lärare har en invand lov-rytm) har vi sedan lyssnat till fantastiska, tankeväckande, intressanta och roliga framställningar.
För Olles skull har träffarna alltid varit här hos oss, men kakan till kaffet har någon i sällskapet fixat. Ett underbart sätt att umgås och ta del av varandras upplevelser.Ja, det här är ett av mina bästa "påhitt"
För Olle blir det ett roligt avbrott i den stillasittande vardagen. Trots att han sällan deltar i samtalen efteråt, ser vi att han njuter av att se gamla vänner, och att inte vara utanför.

måndag 8 november 2011

Vill berätta om vad Oral Care är. En helt fantastisk serviceorganisation! De utför tandläkarjobb i hemmen. Har haft bekymmer för Olles tänder eftersom vår tandläkare har några trappsteg till hissen, och det är för oss ett oöverstigligt hinder. I dag kom Anna Karin hem till oss. Hon är tandhygienist och hade med sig en stor väska med arbetsmaterial. Förutom att hon gjorde olika jobb med Olles tänder gav hon bra råd om hur vi ska jobba med detta. Hon kommer igen om tre månader och en gång pr år kommer en tandläkare. Jag är imponerad. Hoppas AnnaKarin kommer även nästa gång. Hon brydde sig om oss på ettriktigt sätt!
Måndag i dag och då får jag avlösning här hemma för att veckohandla. Kl 13 stog jag färdigklädd, hade inköpslista, kassar och iver att komma iväg. Ingen kom. Väntade..... Ringde alla Carema-nummer jag har. Inga svar. Uppgivenhet. Vi betalar ju för hjälpen.......Väntade...... Till slut ringer en av dem som fått larmet.
När jag fått beskriva min situation tittade jag till Olle som sov och åkte till vårt köpcenter. Kände att det jag tänkt göra nere i centrum fick anstå till en annan dag.
Handlade mat och gick till apoteket. Några viktiga mediciner måste jag ta ut i dag. Har aldrig sett så många väntande på Apoteket. Satt och försökte andas lugnt, tänka positivt, inte känna jäkt. Efter en kortare evighet var det min tur. Hela tiden oro, har någon kommit till Olle? Väl hemma såg jag Emanuel sitta vid köksbordet och så småningom gick spänningarna över.
Sen kokade jag tre kannor kaffe, för den stundande berättaraftonen. Den ska jag berätta om i morgon!

6 november 2011

En annorlunda dag. Jag har varit på kalas. En nära vän fyller 80 och vi var 10 damer som åt lunch tillsammans.Kändes som om jag fått belöning. Det blev trevligt prat, god mat och fin gemenskap.Jag hade lovat att vara hemma ett visst klockslag och det gjorde att jag fick bryta upp först av alla.
Olle hade fått mat och allt var under kontroll. Men Olle signalerade att han var ledsen. Han känner sig nog övergiven när jag är borta. Men för mig är stunder av frihet väldigt värdefulla, och jag tänker använda möjligheten till avlastning nu och då.
För varje dag som går blir Olle tröttare och tröttare. De senaste dagarna har kvällspersonalen fått komma omkring kl 19 men genom ett missförstånd kom ingen förrän 20.30. Då hade Olle somnat. Jag hade själv hjälpt honom i säng, ty han kunde inte hålla sig vaken.
Och hoppsan! Nu satt jag här och somnade. Ner i sängen!

5/11 2011

I går blev inget skrivet. Var helt enkelt för trött.  I dag är det alla helgons dag  Ville åka till minneslunden i Vreta Kloster där en älskad vän har sin viloplats. En vän som betytt mycket för mig och hela familjen. Hon dog i augusti  förra året och lämnade ett stort tomrum. I morse gjorde jag en " minnenas ruta" på köksbordet med bilder på mina och Olles föräldrar och på de syskon som dött. Där fick min väns bild också stå. Och där har jag haft tända ljus hela dagen.
 När Olle somnat efter frukosten åkte jag till Vreta Kloster med ett ljus. Det är nervöst att lämna Olle ensam, men han sov fortfarande när jag kom hem.
Jag har varit ute och räfsat löv under äppelträdet. Flera gånger i timmen tittar jag in till Olle när jag trädgårdsjobbar. För att känna mig trygg.
När jag skriver märker jag att nästan allt jag gör är på något sätt relaterat till Olles sjukdom. Men det tänker jag inte på när jag går här och pysslar med det som behöver göras. Rådande situation börjar bli normalläge. På gott och ont. Får ju inte glömma att jag har ansvar för mitt eget liv också, och att jag kanske ska ha tid och kraft kvar för egna upplevelser. Nåväl, eftersom jag själv bestämt att vi ska ha det så här så kämpar jag på. Så småningom kanske jag måste hitta andra lösningar.

torsdag 3 november 2011

En något annorlunda dag, eftersom jag varit hemifrån i flera timmar. Li ,anställd hos Carema, var här hos Olle från kl 10 - 14.30. Detta p gr a att jag skulle på en rutinundersökning på US, och direkt därefter till frissan. Det var en lång frihet för mig!
I morgon ska barnbarnen här i stan åka till Skövde, där kusinen Joel sjunger i musikalen Jesus Christ Super Star. Och de ska få låna min bil. Eftersom ljuset på bilen inte var perfekt, när barnbarnet Gustaf kom hit på em ska han och jag åka till Peugeot-verkstad i morgon kl 9.00. Erling en trogen vän kommer hit till Olle under tiden. Att ha goda vänner är verkligen en gåva.
Barnbarnet Johanna ringde nyss och frågade om jag skulle kunna åka med till konserten i Skövde. De hade en biljett över. Oj, så gärna jag skulle vilja! Men att så snabbt ordna någon placering för Olle är inte realistiskt. Och att livet i vår situation innehåller begränsningar har jag ju redan accepterat, så sitt inte här och sura Margit!

onsdag 2 november 2011

I morse kändes allt hopplöst. Orkar jag en dag till? Grått, tungt och utan solglimtar. En ung man ur hem-hjälps-teamet stannde och pratade en stund. Vilken hjälp det kan ge! Jag fick nya krafter. Tack Hampus!

Senare i dag har Olles läkare från vårdcentralen varit här. Kändes så ovanligt och nästan otroligt att få läkarbesök i hemmet. Samtalet med henne blev både informativt, innehållsrikt och hjärtligt. Vi pratade om mediciner och om hela sjukdomsbilden.Hon var mycket ärlig mot Olle. Sa:"du är verkligen sjuk, du har hjärtproblem, trånga kärl, demens och så har du bara ett ben." Bra med sanning. Vi är nu lovade uppföljning och fler besök i hemmet. Så beroende vi blir av hur människor förhåller sig till oss när vi är i trångmål! Tack snälla dr Susanne, vill jag utbrista.

Lämnade Olle en stund för att posta ett brev. Skyndade mig hem, men jag kunde ha tagit det lugnt, för när jag kom hem satt Olles kusin här. Helt underbart att Olle har vänner och att de bryr sig.
Jag fick en sen 80-årspresent: Tomas Tranströmers samlade dikter. En riktig önske-present!
Nu blir det en dikt innan jag somnar.

En dag fylld av tacksamhet.

1 november 2011

I morse fick jag gå på tisdagsvandrindgen i skogen. Härligt! Vänner, samtal, skogsdoft, motion. Jag upplever vanliga positiva händelser klarare nu under denna tunga period. Som färger som lyser mot mörk bakgrund. Olle togs om hand av Li och jag var helt trygg. Stor skillnad om jag smiter iväg för något litet ärende när Olle är ensam. Då har jag för bråttom för att njuta.
Tänkte räfsa löv och klippa gräs, men det blev ej av. Satt långa stunder utan att göra någonting. Det känns inte bra. Ända från barndomen har man krav på sig att vara duktig. Visa att du kan! Ge dig inte! Avlägsna röster från förr pockar på uppmärksamhet.Men i dag fick handlingsoförmågan triumfera.
Slut för i dag! Tack för i dag!

31/10 måndag

Sista dagen i oktober. 12 plusgrader och solsken! På måndagar har jag 2 1/2 timme för att handla.Kl 13 - 15.30. I dag var Li hos Olle och jag kände mig trygg. Li hör till hem-hjälps-teamet hos Carema Berga och har varit hos Olle tidigare. Så jag tog min nya, fina bil och uträttade det jag planerat.
Har aldrig tidigare haft en så fin bil. Den är bara 4 år och har gått 3500 mil. Eftersom Olle var en fixare när det gällde bilar har vi haft billiga äldre bilar, som han vårdat och som har fyllt sin uppgift.
Bestämde mig för att köpa en fin, bra bil när jag fyllde 80. En protest mot åldrandet? Det är inte ovanligt att äldre människor protesterar mot att använda käpp och rollator. man vill inte se gammal och skröplig ut.
Troligtvis samma fenomen det här med mitt bilköp.

Söndagsblogg

30 oktober 1954 gifte vi oss. Prosten Wall skötte själva vigseln i Baggetorps lilla kapell. Han förestavade säkert " att älska dig i nöd och lust" och vi sa väl efter. Minns inte detaljerna så noga. Tror inte att jag ryggade tillbaka för "nöd". Det var så fjärran, inte relevant den dagen.
I dag har vi alltså haft 57-årig bröllopsdag. Köpte två rosor, som vi gav varann. Hade i alla fall med två rosor hem och satte dem i en vas på köksbordet. Lagade fin mat som Olle gillar och så ett glas rödvin. Flera gånger i dag har jag pratat med Olle om bröllopsdagen. Tror inte han tog in detta i sin tankevärld. Men han tyckte maten var god!
Olle var 21 år när vi gifte oss. Snygg, aktiv,spelade trumpet, fotograferade, mekade med bilar; hade just köpt sin första. Hade bestämt sig för att bli folkskollärare. Jag var redan småskollärare och han var avundsjuk på att jag hade jullov och påsklov och sommarlov.
57 år är ju en lång tid, en stor del av livet. Och vi har hållit ihop i nöd och lust. Jag är glad för det, och ska ta  tillvara den här tiden, trots att den ej är lustfylld.

Lördagsblogg

Egentligen känner jag glädje och  tillfredställelse över att jag kan ha Olle hemma. Känns som en meningsfull uppgift även om arbetsmomenten som hör till är nog så triviala. Laga mat, ge mediciner i rättan tid, hålla kissflaskan, tvätta och tvätta samt städa lite. Jag är inte duktig på det sistnämnda jobbet. Brukar påstå att jag har städallergi när jag löser korsord mitt i dammsugningen.
Tog promenad med Olle i rullstolen. Lite svårt med trottoarkanter men jag fixade det.Tog i! Det var varmt och soligt. När vi kom hem satt vi på trappan och drack kaffe. Stackars Olle fick allt kaffe över jackan, men den är redan tvättad! Och kaffestunden var härlig.
Kl 18 kom Eva med sin cykelkejtring. En mycket god paj och härlig sallad. Lite vin till. Det blev som en riktig fest. Vi försökte få med Olle i samtalet, men han var tyst, han som tidigare i livet varit pratsam, ibland
för pratsam. Svårt att acceptera sådana påtagliga förändringar. Jag får träna på att se sanningen i vitögat och inte blunda för fakta.

Fredagablogg

Jag känner varmt för dessa duktiga och oftast glada vårdare som kommer hit. Ibland har de bråttom, men hinner ändå prata lite. De är deltagande och införstådda med problemen. Känns som nya vänner! Men jag skulle uppskatta att ett mindre antal, kanske 5 - 6 stycken fick ansvaret för en begränsad grupp vårdtagare. Då skulle rutinerna bli befästa och allt gå lättare. Allvarligt talat kan jag inte förstå idén med att så många ska komma hem till varje patient. Vore roligt om någon ansvarig som ser min blogg förklarar detta.Följer man något uppgjort program? Undrar hur många som varit här under de veckor Olle varit hemma. Har inte räknat, men tror ca 20, kanske fler.
I dag har distriktsköterskan varit här och även en sköterska från lab. Många prover skulle tas på Olle och i nästa vecka kommer hans läkare på hembesök! Den läkaren är ny för oss och i rådande situation känns det nödvändigt att ha kontakt med "vår" läkare. Jag ska anteckna alla frågor som dyker upp i mina tankar.

I natt drömde jag att Olle och jag var i en stor kyrka och en stor mängd människor fanns omkring oss. Så plötsligt var Olle borta. Jag gick först och letade, men blev ivrig och började ropa, skrika. Under pelarvalven ekade mina rop: OLLE, OLLE. Men han var borta. När jag vaknade hörde jag fortfarande mina skrik. I mig bor en rädsla för att Olle är på väg in i demensens dimma. Kom drömmen ur den rädslan?

Torsdagsblogg

En god vän, Eva, ringde på eftermiddagen. "Jag vill bjuda er på middag på lördag". Oj, tänkte jag , Olle kan inte ta sig uppför trappan till ditt hus. Eva fortsatte: "Evas cykel-kejtring kommer kl 6" Underbara Eva. Hon kommer hit med maten! Mitt humör som inte sprudlat i dag tog ett nytt läge. Jag kände sån tacksamhet och glädje. Vilken gåva att ha vänner som både förstår och handlar.
En gammal vän tittade också in och satt vid köksbordet ett par timmar i dag. Olle kvicknar till lite när någon kommer hit. Deltar något lite i samtal, svarar på frågor och ger ett friskare intryck. Så vännerna ser nog inte den gradvisa försämringen så tydligt som jag gör. Såna gånger blir jag också lite osäker på om jag bedömer rätt. Skulle nog vilja prata med någon som är specialist på demenssjukdomar.

Onsdagsblogg

Olle har haft det så jobbigt i dag och inte orkat vara nöjd. Hade så ont att han stundtals skrek rakt ut. Fantomsmärtor kallas det ju, när det ben som är borta värker. Jag kände mig så hjälplös. Hade ett långt samtal med sköterska på vårdcentralen. Om mediciner, demensexperter, skyddslakan till sängen m.m. Hon lyssnade och gav råd.
Det blev stökigt när Olle skulle till toaletten. Han kan med möda stå några sekunder vid ett handtag som finns i hallen. På några ögonblick ska då rullstolen bytas ut mot en toa-stol på hjul. Sen in på toaletten, vilket är en kraftansträngning, precis så mycket jag orkar. Vi har fått en liten ramp där. Larmat hade jag redan och den vårdare som kom hörde nog en djup lättnads-suck från mig. Smög ut i köket och lät tårarna rinna.
Deltar i en kursför anhörigvårdare på anhörigcentrum. Den som skulle vara min ersättare här hemma kom ej i tid, viket utlöste stress eftersom jag blev tvungen att åka. Ringde och kollade att hon kommit och så kunde jag delta i sammankomsten. I dag handlade det om naturens positiva påverkan på oss människor, spciellt på sjuka. Och så lite Qigong rörelser och avslappning. En bra paus!
Och nu har jag sett BRON en dansk/svensk deckare, spännande, den övertar hela tankekapaciteten.  TV är bra att ha.

Tisdagsblogg

Varje tisdag kl 10 träffas fd.kollegor från Ånestadsskolan i Vidingsjö. Det har vi gjort i 18 år! Min idé från början. Roligt att fortfarande ha kontakten. Vi har alltid mycket att prata om både under promenaden och när vi fikar. Nu får jag gå varannan tisdag och det var inte i dag. Blev tung i sinnet. Skäms för att jag reagerar så, men den beskurna friheten irriterar ibland.
Fick en bok häromdagen. "HUR SKA JAG ORKA?" En bok om att vårda en anhörig, skriven av Lars Björklund. Den recenserades förresten i lördagens Corre. Innehåller många kloka tankar omkring detta att vårda en anhörig. Tror att även anställda i åldringsvården skulle ha glädje av att läsa den.
Nåväl jag fick inte gå i skogen i dag, men nästa tisdag har jag erättare härhemma!
Tomt är att Olle och jag inte har något att prata om längre. Inte mycket i alla fall. Detta är nog det värsta, att åldrande och sjukdom förstör personligheten. Den Olle jag levt med i snart 60 år är borta. Han är tyst och ointresserad av det mesta. Men nöjd och tillfreds lyckligtvis.
Vi har hem-tjänst här flera gånger per dag. Glada, positiva och oumbärliga är dom.

Måndagsblogg

Ibland händer något som förändrar livet, i alla fall förändrar vardagen. I juli amputerades min älskade Olles vänstra ben. Efter några veckor på vårdhem kom han hem. Han längtade hem hela tiden och blev deprimerad. OK tänkte jag , han måste få vara hemma. Hantverkare gjorde vårt hem anpassat för en rullstolsbunden. Bort med trösklar, fixa dusch i badrummet och hiss utanför entrén. Hemtjänst kommer flera gånger pr dag. Olle är nöjd och glad. Och jag............vet ibland inte hur jag ska orka. Men varje kväll säger jag till mig själv: "det SKA gå"
Jag är bunden här hemma, utom när hemtjänsten skickar hit en erättare. På måndagarna har jag 2 timmar för att handla och jag har även några övriga aktiviteter som jag får delta i. Fantastiskt vad vårt samhälle gör för oss!
Och så hittar jag på roliga sker som jag kan sköta hemifrån. Blogga t.ex. Och jag läser många timmar. Spelar in intressanta program på TV, som vi kan se på dagtid. Olle tittar gärna på TV.
Så än en gång vill jag säga att jag gläds över tekniken som ger oss så många möjligheter. Tack vare den kan jag acceptera att jag blivit dömd till husarrest.

Söndagsblogg

Vilken utveckling vi, som är gamla nu, har fått vara med om. Teknisk, ekonomisk och kunskapsmässig. Minns min fascination när vi fick vår första radio. Min fråga: "Var finns den som pratar?" Svaret " I Stockholm". Förstod inte att det kunde vara möjligt. Så långt bort!
Vi hade ingen telefon, ingen bil.Men eftersom det var så i de flesta familjerna i byn, var det inget vi reagerade på.
När jag har värmen på i bilsätet brukar jag tänka  på kvinnorna i min barndom. Mamma och mormor och tre mostrar. Och dessa kalla, snörika krigsvintrar, när de tog sig fram med spark eller skidor. Vad de måste ha frusit! När värmen smeker rumpan där i bilen, skäms jag.
Att vi var fattiga var heller inte så tydligt för oss barn. De flesta hade det likadant.Och ingen blev retad för att inte ha rätt kläder, alla fick ta det som fanns.
Och så har åren gått och utvecklingen har accelererat. Mobiler, datorer och tekniska nyheter i mängd. Känns som det går för fort ibland. Men samtidigt är det ju fantastiska hjälpmedel, och roligt att hinna vara med om detta.

Dagens blogg

Hasse Alfredsson är lika gammal som jag. Född 1931. Han intervjuades i TV i somras. Han var trött och ville väl inte svara på alla frågor. "Det är för JÄVLIGT att bli gammal" sa han. Tänk så mycken glädje han spridit. Vilken unik människa! Kan locka fram bilden av honom när han var på rymmen från ålderdomshemmet t.ex.! Suverän! Men att åldras och även känna trötthet och uppgivenhet hör ju till livets innehåll.
 Själv känner jag en viss nyfikenhet inför den återstående livsbiten. Tänk bara vad den nya tekniken har gett och kommer att ge framöver. Jag vill leva till 100 av ren nyfikenhet. Jag vill följa barn, barnbarn och barnbarnsbarn en bit på väg. Vill ju gärna vara så frisk att jag inte blir en börda för dem. Ack ja! Bra att inget veta.

Bloggstart

Jaha! Nu är jag i gång! Vill skynda mig skriva, fyllde 80, så jag har lite bråttom. Tänker tala om hur det är att vara 80 utan att vara gammal. Det stämmer liksom inte. Stoscha är ordet för flicka på jämtska, och jag har fortfarande stoschan i mig. Den stoscha som sprang på landsvägen i jämtländska byn Gärdsta vid Storsjön. Som var rädd för kriget--det pågick ju på nära håll--som var rädd för mörkret-- ja ack ja! Det var mycket att vara rädd för. Och mycket att lära sig ta hänsyn till. Vara artig, inte uppkäftig, vara duktig, ja vara duktig, inte klaga, kämpa på!
Vad har jag kvar av allt detta? Minnet. Bilder i drömmar. Ja, i drömmen springer jag ofta på byvägen i Gärdsta. Där är jag fortfarande och återupplivar känslor, som egentligen inte hör hemma i 80-åringen.

Att bli gammal är intressant. Tillbakablickarna bildrika. Det blir en slags ofta återkommande reportage. Och jag kan konstatera att trots allt som hänt har jag samma flicka i mig. Samma lust att leka, springa, hitta på. Ja, springa är inte så lätt längre, bättre går det att promenera. Med stavar, det ger stabilitet.Den behövs. Inte bara roligt att bli gammal.....