Farväl!

Nu är väntan över. I förrgår, söndag 29 april kl 16.45 dog Olle i sin säng i sitt rum i sitt hem på Filaregatan. Jag har varit förberedd. Sista två dagarna var han knappt kontaktbar, tittade inte på mig och kunde inte tala. Trots vetskapen om läget, kände jag mig inte förberedd och är fortfarande omtumlad.
I den minuten det skedde stod jag vid sängen och tyckte att Olle hade ett av sina andningsuppehåll. Men det blev ett långt uppehåll. Det blev för alltid.
Redan på morgonen i söndags hade jag SMS:at till barnen att Olles tillstånd försämrats. De kom och var här när han tog sitt sista andetag.
Så overkligt det känns. En läkare kom och konstaterade dödsfallet. Olle låg kvar i sitt rum över natten. På morgonen kom en bil med två allvarliga män och en bår. De hämtade honom. Min Olle! Farväl!
Och nu har vi pratat och planerat. Barnbarnen ska spela och sjunga. Blommor ska beställas m.m.m.m. Ack ja! Bra att det finns traditioner.
Skulle vilja tänka på Olle som han var under sin krafts dagar. Men ännu ser jag bara den sista tidens förändrade varelse. Hoppas att tiden ger bättre bilder. Ja det vet jag. Jag vill tänka på Olle som den unge, snygge spelevinken, den vetgirige unge mannen, den ambitiöse yrkesmannen, den verksamme fixaren och den roliga sällskapsmänniskan.
En epok i mitt liv är slut och min blogg, som skulle handla om att vara 80 år och ha 100% jobb som anhörigvårdare är också slut. Tack alla ni som läst!

Väntan

Väntans dagar. Stillsamma. Ljuden som hörs är Olles rosslande andetag. Han äter inte, vi fuktar hans mun med vatten. Han får sprutor med lugnande medel. Och värkmedicin. Ligger så stilla, som i väntan..........
Jag försöker jobba lite i trädgården. Besvärligt är det att två skator absolut vill bygga i äppelträdet. Försöker förklara att det inte går för sig, och att det finns många andra bra träd i omgivningen. Få se hur det går, vem som är bäst på envishet!
I kväll kom en kär väninna med mat, och vi har haft en god stund vid köksbordet. Jag är så glad för vännerna som deltar och stöttar.
I morgon kommer barnbarnet Adrian från Göteborg. Han vill säga adjö till Olle och jag önskar att de två kan mötas på något sätt. Kanske Olle hör vad vi säger trots att han inte kan visa det. Adrian är Olles favorit i vår stora barnbarnskara.
Jag känner familjens stöttning och omsorg¨. Vikigt!

forts tillbakablick

När jag tänker tillbaka föds tankar på meningen med det som hänt. Är det slumpen som avgör eller finns det en utstakad väg som vi omedvetet följer. Varför kom jag just till byn Baggetorp den där hösten 1951? Hade bestämt mig för att dra mot "södra Sverige", sökte fem jobb, tog det första jag fick svar på. Nåväl, vi var kära och gifte oss 1954. Då var Olle 21 år och jag 23. Och vi har hållit ihop i 60 år! Olle var lite avundsjuk på mina lov, jullov, påsklov, sommarlov. Bestämde sig för att bli folkskollärare. Seminarium fanns i Linköping och utbildningen var 4-årig. Efter ett år flyttade jag också till Linköping med lille Urban, vårt första barn. För att dryga ut kassan körde Olle buss på helger och kvällar.
 Efter många flyttningar fick vi en lägenhet vid Pilens Backe. När Olle var färdig med utbildningen 1959 hade vi fått barn nr. två, Claes. Ja så jobbade vi som lärare båda. Olle fortsatte och blev ämneslärare i biologi och kemi, och jag hade årskurs ett, två och tre. Olle var ständigt verksam: köpte defekta bilar, lage dem och sålde. Tjänade väl nå´n hundring. Vi fick en tomt och byggde stort hus, där Olle gjorde mycket jobb själv. På helgerna åkte vi till kusten där vi byggde en sommarstuga. Det tog flera år innan den blev färdig. När man är vid kusten bör man ju ha en båt. Sagt och gjort Olle köpte en Albin 25. Oj så många roliga äventyrliga resor vi gjorde. Och familjen blev större, Karin 1961 och Anna 1967!
Skulle vara roligt att prata med Olle om livet vi haft. Men han är helt borta från den möjligheten. I kväll är hans andetag rosslande. Hur länge ska han orka?

Tillbakablick

Dagarna när äldste sonen var här var annorlunda. Jag kände inte samma oro som tidigare. Så var det också när yngsta dottern var här en vecka efter påsk. Förstår att jag är mer pressad av ensamheten än vad jag själv noterat. Att ha någon att rådgöra med är verkligen av stor betydelse. Men nu är jag ensam igen. Hör Olles tunga andetag, hur ska natten bli, ska han dö i natt? Frågor som ej går att svara på.
Inför det oåterkalleliga slutet funderar jag ofta tillbaka på vårt liv. Tänker på när jag 19 år gammal kom från Jämtland till Baggetorp i Sörmland för mitt första jobb som småskollelärare. Kom till en tråkig, mörk och händelsefattig by, fick ett eget boende, skulle klara ett jobb, som jag visserligen hade behörighet till, men som jag inte hade erfarenhet av. Efter några månader dök Olle upp. Han skulle jobba som fotograf på Katrineholmskuriren. Kände redan hans storebror och lillasyster. Och framför allt hans mamma, som förstått att det inte var så lätt att komma till ett samhälle utan kontakter och vänner.
Ja så kom Olle och tillvaron fick mer fart och färg! Vi blev kära!! Han var snygg, glad och full av upptåg. Han var 18 år och jag var 20.
fortsättning följer i morgon

oro och ovisshet

Eftersom detta är en blogg som berättar om att vara 80 år och anhörigvårdare på heltid, fortsätter jag berätta om Olle, hans sjukdom, min oro, hur det fungerar med hemtjänst o.s.v.
I går var Olle plötsigt sämre. Andades kort och häftigt. Klagande ljud, ingen kommunikation. Kände mig övergiven och darrig. Ja, till saken hör att min magsjuka som jag trodde var över dök upp igen natten till torsdag, det bidrog till kaoskänslan. Ringde på natten till Jourteamet som kom med lugnande spruta till Olle. Så småningom sov han, och jag fick krypa ner i min säng. Sov ett par timmar.
Eftersom jag befarade att Olle skulle dö talade jag med våra barn och i dag kom äldste sonen för att stanna ett par dagar. Vilken skillnad att ha någon i huset när oron river i själen.
I kväll sover Olle ganska lugnt och jag känner mig tryggare.
Vi har ju god hjälp av Caremas hemtjänst i Berga. En hel grupp av underbara människor, som är duktiga vårdare, arbetar engagerat och noggrant och dessutom är de glada och får oss att må bättre. Dessa människor i hemvården, de flesta undersköterskor, är värda bättre löner och arbetsvillkor samt uppskattning från sina arbetsgivare. De klagar aldrig,detta är mina egna reflektioner.
Nu är kl 23.30. Ska skynda mig i säng och hoppas på många timmars sömn.Om ett par timmar kommer Caremas nattpersonal, brukar höra när de öppnar dörren, men oftast går jag inte upp.
Och morgondagen har vi inte sett, men den ska ge regn och SNÖ!

sjuk och trött och ledsen

Det har varit jobbiga dagar. Blev sjuk i magsjuka söndag morgon. Fy vilken sjuka detta är! Änglarna från Carema fick överta allt arbete med Olle. De är fantastiska. I detta fall självklart flexibla: kom oftare, skötte matningen och allt annat. Jag gick inte in i Olles rum varken söndag eller måndag, tänkte på smittorisken. Och under dessa dagar sen jag skrev sist har Olle blivit mycket sämre. Hans tid är nog snart ute, och jag vill inte att den här svåra perioden ska bli så lång för Olle. Men när jag tänker så blir jag så ledsen. Ska vår gemenskap bara ta slut! Vill inte, men vet att det är det bästa.
Ä inte helt återställd efter magsjukan, är fruktansvärt trött. God Natt!

Ovisshet

Ovisshet. Hur länge ska Olle ligga så här? Jag sitter långa stunder vid hans säng. Han andas tungt, gör långa andningsuppehåll. Ibland tror jag att nu är det Olles sista stund. Men så tittar han upp, ibland ler han!
Personalen från Carema kommer fyra gånger per dygn. Eftersom han inte orkar hjälpa till när han ska vändas eller resas upp, måste de vara två varje gång. Min hjälp inskränker sig nu till att fixa maten och tvätten, samt att alltid vara till hands och ofta sitta vid sängen. Jag hade ju planerat att när vårvärmen kommit skulle vi ut och ta promenader med rullstolen. Tyvärr är ju något sådnt omöjligt under de förutsättningar som nu är. Däremot funderar jag på att vi kanske ska försöka hjälpa honom upp i rullstolen för att låta kroppen ändra ställning en stund. Tror att vi ska göra det i morgon

Stora familjen

"Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket" så slutde jag min blogg på skärtorsdagen. I dag på annandag påsk vill jag uttrycka min tacksamhet över vår stora familj. Under helgen har de dykt upp. Först Karin och Ola, som bor i Stockholm. De skulle till sitt "land" i Hov, stannade för, vi åt och pratade. Vi satt vid Olles säng så han fick vara delaktig. Påskdagen kom Urban med fru, dotter och två av sina barnbarn. Den yngsta, Molly ville hjälpa Olle. Hon matade honom med jordgubbar och båda skrattade högt. Hon fick sköta liften när Olle skulle upp ur sängen, alltså hon fick trycka på knappen så han höjdes i sin gunga. En otroligt härlig uppgift! Olle och Molly fann varann! I kväll kom Anna och hennes yngsta pojke Oliver. De ska stanna några dagar, det känns skönt. Claes, som bor i Linköping är en trygghet eftersom han finns att kalla på om något händer som jag inte klarar själv. Apropå att inte klara allt ska jag berätta om morgonens dust med två flitiga bobyggande skator. Upptäckte i går att de bygger i vårt äppelträd. Varma sommardagar sitter vi gärna och ofta i detta underbara träds skugga med fika. Inga skator får skita på mitt bästa fikabord!! Vaknade i morse och bestämde mig för att be Claes komma och ta ner skatornas halvbyggda hem. Ångrade mig, ville klara det själv. Hittade en såg med långt skaft.  Började såga. Grenen var grov. Sågade, vilade, sågade, kollade om någon granne skulle visa sig. Sågade igen och fick hoppa undan! Jag hade fixat detta själv!

Tack livet!

Ja i dag på förmiddagen kom Olles läkare. Har stort förtroende för henne efter tidigare samtal. Och i dag blev jag inte besviken. Hon såg genast att Olles situation förändrats, han liggr ju nu hela dagarna i sängen, han andas tungt, sover mesta tiden och talar få ord och långsamt.
Vid samtalet jag hade med henne efter besöket i Olles rum, bestämde vi att lägga tyngdpunkten på, att han ska ha det så lugnt som möjligt, inga utflykter till sjukhuset i krislägen, utan vård här hemma. Han ska få all den smärtlindring han eventuellt kommer att behöva, men i övrigt ska medicinerna reduceras. De mediciner som tidigare var ämnade att bättra på hans tillstånd har spelat ut sin roll.
"Vård i livets slutskede" snurrar runt i mitt huvud. Känns så slutgiltigt och nästan skrämmande. Men nu måste jag vara realistisk och ta en dust med den verklighet jag länge kännt blåsa mig i nacken. Visserligen kan det dröja en tid, lång eller kort, men verkligheten är obeveklig.
Trots att Olle, som den person han varit, försvann när demensen utvecklades, är det ändå min Olle som ligger där och ler ett vackert leende när jag sitter vid sängen. I kväll viskade han: "Jag älskar dig".  Älskade Olle, snart ska vi skiljas. Vår gemenskap startade 1952, i 60 år har vi levt tillsammans. Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket.

Ovissa dagar

Ovissa dagar.  Hur ska det bli? Hur ska jag göra? Ringa till läkare? Ta det lugnt och vara cool?
Vill ha struktur på dagarna, men vet att det är bara att vänta och se, vänta och vänta......
Olle har svärt att tala, när han lyckas blir det osammanhängande ord. Vill helst veta om han ska dö i dag eller om några veckor. Ingen finns som kan ge besked. Vänner kommer in, det ger en stund av avstånd till problemet. Ja, det är ett under att tystlåtna samtal vid köksbordet återställer förlorad balans. Och ger en stund av överblick och insikt. Den lilla buketten med vitsippor och vårlök, som Kerstin och Sune hade med tog med solen och våren in i köket. Tack!
Har pratat med läkaren Susanne i dag. Hon kommer i morgon, det är en stor lättnad. Ska skriva upp alla mina frågor så inget blir glömt.
När jag hade ledig tid i dag hämtade jag älskade barnbarnet Hillevi vid skolan, och hon följde med hit hem en stund. Glädjestund! Och i en affär där jag köpte några T-shirt till Olle hände en jacka, som jag kände var ämnad för mig. Spontanköp!
Hur morgondagen blir är förborgat. Men innerst inne känner jag förtröstan denna kväll.

Behöver en coach!

Många gånger under livet när det varit mörkt och tungt har jag för mig själv upprepat en levnadsregel, som jag trott att jag själv hittat på. Så här lyder den: det är inte så viktigt hur jag har det, viktigt är hur jag tar det. Har på senaste tid hört denna mening upprepas både i radio och TV. Senast i kväll i "Coacherna". (Måste titta på detta program därför att Cecilia Frode är med och hon var min elev på lågstadiet). Det är alltså någon tänkare som har myntat detta uttryck, och jag får acceptera att jag naturligtvis läst det någon gång i ungdomen, och gjort det till mitt. Men en bra sentens är den likväl. I går och i dag har den inte varit användbar tyvärr. Situationen blev för tung för att min förmåga att " ta den" skulle fungera.
Jag tror att Olle fått en stroke eller fler. Han kan inte komma upp i rullstolen, pratar  sluddrigt, och vill bara sova. Har haft kontakt med jourläkare, eftersom det varit helg. En distriktssköterska har varit här. Och hemtjänsten är en trygghet. Men för mig staplas så många frågor. Ska jag klara det här? Bör han flytta till vårdboende? Är det dags att jag ställer honom i kö? Jag vill ju helst klara av det här hemma. Vilsna tankar och ovisshet ger en känsla av att stå på ett gungfly.
Skulle behöva en coach!

Facebook

Jag älskar min dator. För närvarande när jag är låst här hemma på grund av min uppgift som anhörigvårdare är datorn min bästa kompis. Kan enkelt kommunisera med stora familjen och vänner. Vilken tillgång! Ett exempel från innevarande dag. Har gått och tänkt på att Olle måste få klippa hår och skägg. Till hans frissa nere på stan är det omöjligt för mig att komma med rullstol. Till serviceboendet i Ramstorp kommer en frisör en gång i månaden. Men för att komma dit måste vi ju ta färdtjänst. Det betyder att vi får offra flera timmar på den utflykten. Då kom jag på en idé! Skrev på Facebook att jag vill ha hjälp av en frisörkunnig person , villig att komma hem till oss. Det tog ca 10 min. så var den saken ordnad. Till påsk kommer Olle att se lite snyggare ut. Välsignade Facebook! Tack Nettan!

Nattpersonal och uppmuntran

I natt ska Caremas nattpatrull titta in till Olle. Första gången någon kommer på natten. Jag skäms lite för att jag inte sa att det är mitt jobb. Men jag är van att få sova hela nätterna. Värdefullt. Tänker också på att det inte är så länge se´n Olle klarade att använda en flaska på natten. Jag har lite svårt att acceptera försämringarna. Återigen en sak att träna på.
Träning är viktigt i livet. Sjukgymnasten jag går hos pratar en hel del om det. Men då gäller det mitt högra knä, där artrosen har fått fäste. Jag är faktiskt trägen med den träningen, väl medveten om att jag i mitt nuvarande arbete måste vara rörlig och ha fungerande ben.
Äldrenämnden har beslutat att vi anhörigvårdare ska få en liten uppmuntringspeng av kommunen ( 1100/mån ) Av en slump fick jag reda på detta i februari, och är då berättigad att få denna summa nu i mars. Tråkigt att informationen var bristfällig, skulle naturligtvis ha sökt redan i november. Informationen fanns på kommunenens hemsida och den är ju inte så lockande att man går dit för att få lite omväxling under ensamma kvällar.

Soliga dagar

Det har varit tre varma soliga dagar. Vill att Olle ska få komma ut. I torsdags när jag hade tre timmar ledigt och Hanna från Carema var hos Olle, skyndade jag på med mina ärenden och kom hem efter två timmar. Detta för att jag ville ha Hanna med på en promenad. OK. Jacka och keps på Olle. Glada tillrop om det härliga vädret. Olle stretade inte direkt emot, men var tyst och moloken. Med hjälp av en liten hiss kommer vi ner till markplan och vandrar iväg. Vi går till Ingenjörsgatan där vi bott tidigare. Vi bodde där i 30 år, och Olle var delaktig i planering och byggande av den stora villan. Men ack så ringa intresse han visar. Vill gå hem. Ja, jag förstår ju att hans demens sätter stopp för att intrycken ska gå in i medvetandet, men jag vill inte riktigt acceptera försämringen.
I går satt vi ute en stund och fikade men i dag sa Olle ifrån direkt när vi kom ut. Lite moloken fick jag streta tillbaka med rullstolen.
Att uppleva den pågående försämringen är tungt. Men jag är glad att jag kan låta honom vara hemma. Det är ju så han vill ha det. Och jag ska inte ge upp. Inte än.

AJ!

Ett nytt problem är att Olle ropar "AJ" så fort vi nuddar honom. Ja, det behövs bara att vi drar lite i täcket för att ropet ska komma. Både jag och personalen har uppfattat det som ett uttryck för hans demens. Att han använder ordet AJ utan att mena att det gör ont. Men i dag har jag blivit osäker och börjar tro att det  verkligen gör ont. Har fått det som närapå en insikt. Ett medicinskt ord dök upp: POLYNEUROPATI. Har någon gång uppfattat det i Olles sjukdomshistoria. Gogglade på ordet och fick en hel mängd text, som innehöll alldeles för många krångliga ord. Ren läkartext. Nåväl, Olles läkare, som verkligen bryr sig och svarar på våra frågor, ska snarast få hjälpa oss. Helt fantastiskt att ha tillgång till avancerad  hemsjukvård. Läkare kommer hem om det behövs och jag kan också nå sköterskor och läkare på kvällar och helger. Tänk att få bo i ett land där sådant fungerar. Apropå tacksamhet, som jag skrev om i veckan, här har jag verkligen ytterligare ett objekt för sådan.
När Olle fått hjälp att komma i säng vid 16-tiden smög jag ut. Solen sken, tog en stol, en dyna, en varm jacka. Satte mig vänd mot rabatten där klosterliljorna och krokusarna trängs. Tog djupa andetag. Somnade.
Nu ska jag pilla ner luktärtsfrön så de får förgro på fönsterbrädan.

Att börja tänka politiskt/kritiskt

Jag tror inte att jag skrivit om den kurs jag deltar i på SU (Senior Universitetet) Kursen handlar om att åldras i en ny tid. Vi har läst Bodil Jönssons bok "När horisonten flyttar sig" Det har varit intressant och många tankar har väckts. I april kommer Bodil till Linköping och håller föredrag och då ska hon också besöka vår grupp. Vi gamla har mycken erfarenhet att ta med oss och stor förmåga att lära nytt. Bodil liknar oss människor vid träd med årsringar. Dem har vi med oss in i ålderdomen. Som en bank att plocka erfarenheter från. De flesta av dagens gamla ca 85% (70 - 90år) är friska och klarar sig bra. Endast ca 15% är beroende av vårdboende eller hem-tjänst. Vilken stor grupp vi är. Tänk om de flesta av dessa gamla, friska inte gillar att politikerna säljer ut äldrevården till skumma bolag. Och visar det! Då får bestämmarna stora skälvan och börjar lyssna på oss-----eller?
Ja det är inte svårt att bli politiskt intresserad när man kommer i direktkontakt med problem som politikerna ordnar åt oss. Hoppas att de som f.n. styr i Linköping förstår att vi inte är att leka med. Nej, gruppen friska gamla fordrar att bli lyssnad till.

Stilla dagar

Att Olle blivit tröttare och svagare i sin kropp är tydligt. Nu kan jag själv inte hjälpa honom i säng och inte heller ta upp honom. Och från personalen kommer nu alltid två stycken. Och de kommer fyra gånger per dag. Han sitter i rullstolen ca en timme vid frukosten och två timmar på eftermiddagen. Då äter vi lunch/middag.Efter de två timmarna är han synbart mycket trött. Ja det blir mycken tid i sängen. Långa stunder sitter jag vid sängen och ibland pratar vi lite. Det är ju jag som pratar. Vid 18-tiden tittar vi på TV. Vi har ställt in en apparat i Olles rum. Men han tröttnar ganska fort, vill sova. Dagarna blir långa och händelselösa. Tyvärr blir jag påverkad av händelselösheten. Det känns som jag har en broms. Gör bara det nödvändigaste, plockar i ordning, tvättar ett par maskiner per dag, har svårt att komma igång med att läsa. Nu har jag flera böcker som väntar. Men lässtunderna blir få och korta. Bara det blir soligt och varmt ska jag sitta ute och läsa. Ska försöka i alla fall. Måste ta fram lite självdisciplin.

Har jag gjort något nyttigt i dag? Ja! Jag har tagit fram utemöblerna som hör till vår stora altan på husets baksida. Det kändes som att säga välkommen till våren.

Tacksamhet

Tittade just på vad jag skrev i går. Tacksamhet bl.a. Nu i kväll har jag upplevt att jag har så myket att vara tacksam och glad för. Det skulle kunna bli en lång lista:
   Tack för att jag kan gå
   Tack för att jag orkar ta hand om Olle
   Tack för att jag kan tänka klara tankar
   Tack för mitt älskade hem
   Tack för trädgården
   Tack för alla vänner
   Tack för min stora familj
 Ja jag vill tacka livet, som gett så mycket! Och jag vill satsa på att ännu en tid klara av det jobb jag fått.

Årstidstankar

Har köpt några säckar jord och gödsel. Längtar lite efter att börja med vårbruket. Några krukor med köldtåliga vårväxter står redan här utanför. Detta är ju den bästa tiden på året, när dagsljuset stannar längre och längre. Stod en stund ute i mörka kvällen och kollade på de två planeterna Venus och Jupiter som står nära varandra i väster. Ja de är ju inte nära varandra, men från vår horisont verkar det som om de stämt träff. Att stå och titta mot rymden föder tankar om vår plats i detta stora. Vilka är vi och varför har vi kommit hit? Ja, gåtorna kan vi inte lösa, men att känna lyckan över att få vara människa på vår gröna, sköna planet är härligt.
Den närhet jag nu har till sjukdom och åldrande gör, att varje dag, när jag får stiga upp och känna att benen bär och hjärnan börja arbeta, föder tacksamhet. Och jag önskar att jag får fortsätta att vara så frisk, att Olle får vara hemma ännu en tid.
Satt tillsammans med Olle ute i solskenet på em. och drack en kopp kaffe. Det var fint!

Födelsedag

Vi har haft basök av tandhygienist. Så jättebra att detta kan ske här hemma. känner tacksamhet över att vi har god service, som dessutom är billig. Ingår nämligen i högkostnadsförmånerna. Försöker hjälpa Olle med tandrengöringen på kvällarna. Det är inte så lätt, men har bestämt mig för att bli omsorgsfullare med detta.
I går fyllde Olle 79 år. Han har alltid ordnat kalas vid våra födelsedagar, med mat och dryck och sång och spel. Nå, så kan vi inte ha det nu och Olle är ju helt i avsaknad av initiativ. Jag ringde till vänner och familj och bjöd på kaffe och tårta på em. Lyckat! Olle såg förnöjd ut och vi har nu buketter med vackra blommor att glädjas åt.
Äldsta barnbarnet Johanna och hennes familj, man och tre flickor stannade över till i dag. Solsken, vårkänslor. Vi tog med Olle ut på en promenad. Han var inte särskilt road, men protesterade inte. Märker att jag bör ha hjälp med rullstolen. Ska prata med Carema och ta med promenader på schemat.
Bäst med helgen, att känna vårvärmen och njuta av solen! Och så alla vänner som inte överger oss. Tack alla för att ni kom!

En vanlig dag.

Det är jobbigt att jag inte längre kan flytta Olle mellan säng och rullstol och inte från rullstol till säng. Han har ju försämrats och kan inte själv hjälpa till som tidigare. Jag vill inte larma personalen varje gång han vill ha förflyttning, utan försöker ändra hans tankar. Erbjuder mig att sitta vid hans säng och läsa i min bok (f.n. Kerstin Ekmans senaste). Han blev inte nöjd med det utan ville upp. En TV i hans rum måste fixas! Fick hjälp av den son som bor i närheten. Han kom och vi fixade med TV, sladdar och antenn. Olles säng går att ändra till en sittmöbel. Ja, det var en förändring som Olle accepterade. Han såg nya Aktuellt kl 21 och somnade sen. Nästan allt jag tänker på och allt jag ordnar, har med min vårdnde roll att göra.
Hur ska jag orka? Ber om kraft och tålamod.
Något roligt i dag? Ja, jag smet iväg och beställde tårtor till Olles födelsedag på lördag. Gick bra. Han sov när jag åkte och sov när jag kom hem.
I morgon ska jag till frissan. Det är härligt!

En bra dag

I dag har jag själv fått service. Måste ju hålla kroppen någorlunda rörlig, för det här jobbet är ganska så fysiskt krävande. Har haft ont i ett knä. Röntgades. Det var artros och jag blev anmodad att gå till sjukgymnast. Fick en tid och gick pliktskyldigast för att, som jag trodde få en stencil med övningar, som jag nog inte skulle bli så engagerad i. Väntade mig ockå få höra att "dina knän har ju hållit i 80 år. Var glad för det!" Men nej! Jag blev hänvisad till ARTROSSKOLA! Och där har jag varit två gånger. Teoretisk genomgång av vad artros är och hur man får bukt med den. Och så skulle jag till sjukgymnasten ytterligare en gång , och det var i dag. Fick en intressant timme där vi gick igenom viktiga övningar. Till min förvåning känner jag att jag VILL göra övningarna. Jag VILL ha en kropp som håller för påfrestningarna, och jag SKA träna. Ska tillbaka till sjukgymnasten om tre veckor. Tacksam för att så mycket rehabilitering läggs på en gammalt knä.
Olle hade en trevlig ung man från Carema hemma när jag var borta. Olle hade vägrat lägga sig och han frågade misstänksamt var jag varit. Det är en tråkig sak, att även om jag talar om, ofta flera gånger, vart jag ska gå, så minns han ju inte det. Och han är orolig när jag är borta.
Lyckades själv flytta honom till sängen efter en snabb måltid i köket. Han sover. Och utan att veta vad morgondagen har i sitt sköte ska jag själv dyka ner i sömn och vila. Tacksam för en bra dag.

Vårpromenad

Ja det blev en promenad i dag! Olle verkade lite bättre, ville vara uppe en stund på e.m. Solen sken och vinden hade mojnat. På med jacka och mössa och ut. Rullstolen fastnade när jag skulle köra av vår utomhushiss. Ett fotstöd måste bort, sen rullade vi fram. Oj! den lilla avsatsen mot gatan kändes farlig. Vände rullstolen och backade. Det fungerade. Redan när vi var nere på gatan var Olle irriterad. Tyckte alltihop var onödigt. Jag fortsatte utan pardon. Ner mot promenadvägen vid bäcken. Olle pustade. Jag försökte: "titta här har man röjt bort ris vid bäcken"  "titta Anita har röda kulor i äppelträdet" Olle pustade.
I den lilla lilla backen mot gatan fick jag ta i. Försökte prata om vilka grannar som är nya, vilka som har sålt och ska flytta. Men det var inte intressant. Fick kämpa för att få upp rullstolen på vår garageuppfart. Det var RIKTIGT TUNGT! Och så upp på hissen, ja med all min kraft gick det. In kom vi. Pust! Hoppas Olle får lite mer ork, så kanske det blir bättre nästa gång. Ska ta hjälp av Caremapersonalen.

Tänker på döden..........

Tänker på döden. Är inte rädd, men den är så främmande. I dag har jag suttit långa stunder vid Olles säng. Han har mest sovit. Sitter och lyssnar på andetagen. De är tunga. Ibland långa uppehåll, följt av häftiga inandningar. Pratade med vår distriktssköterska. Hon kom och tittade till oss. Pratade i telefon med Olles läkare. Genom henne har vi fått s.k. basic-hem-sjuk-vård. Betyder att jag får hjälp här hemma om något problem dyker upp. Även på nätter och helgdagar. Det känns tryggt. Jag vill att Olle ska få dö hemma. Och eftersom han inte kan få ett värdigt och innehållsrikt liv tillbaka ska jag inte protestera när döden kommer. Den är barmhärtig.
Men visst vill jag helst att det ska dröja. Jag vill ta med Olle ut i våren. Bara gå i närområdet med rullstolen och känna solen och höra fåglarna. Hoppsan! Nu glömde jag att Olle inte hör fåglarna längre. Nåväl, vi kan se vintergäck och snödroppar. Kanske i morgon..............

Tunga tankar + lite vår

Olle har haft ännu en dag med sinande krafter. Hittills har jag kunnat hjälpa honom från rullstol till säng och tvärt om..Men när han själv inte har någon kraft att delta med i förflyttningarna är jag utom möjlighet att klara detta. Det betyder att hemtjänsten får komma fler gånger, och de måste var två varje gång. Ja hjälpen är absolut nödvändig. Det medför problem att inte kunna fixa vissa moment själv. Olle blir trött av att vänta när han vill till sängen. Eventuellt ska en lift anskaffas för att klara problemen, men den kan jag nog inte klara själv. Att behovet av assistens blir större får jag acceptera.
Innerst inne önskar jag att Olle ska få sluta innan han måste till vården. Jag upplever att han inte har ett fullödigt liv. Han är helt beroende av hjälp, och han har inte tankens kraft kvar. Jag ska prata med Gud om det här i kväll.
Har gjort min första vårplantering i dag. Tre penséer och björkkvistar i en kruka utanför entrén. Härligt!

paneldebatt m.m.

I kväll har jag varit till Wallenbergssalen i Muséet. Linköpings demensförening hade inbjudit till paneldebatt med äldrenämndens politiker. Jag kom lite sent och fann en nästan fullsatt lokal. Linköping styrs ju av alliansen och med på podiet fanns tre av dess medlemmar. Dessutom en representant från socialdemokraterna och en från miljöpartiet. De två sistnåmnda fick många applåder och det var helt tydligt att publiken dominerades av nej-säjare till köp-och säljförfarandet och särskilt till den nuvarande utförsäljningen av det ena vårdhemmet efter det andra. Vid de senaste försäljningarna har lägsta pris gällt.
Erling var här hemma hos Olle, som har varit tröttare än vanligt i dag. Trots flera försök har han inte orkat förflyttningen till rullstolen. Något har hänt i hans kropp. Han kan ha fått en liten stroke.
Det bästa i dag är att vi har fått huset städat. Lyxigt och härligt.

Sorg

Sorg och saknad. Jag sörjer min livskamrat. Vi träffades när jag var 20, han var 18. Han var en glad spelevink med nytt körkort, många vänner, musikintresse, trumpet. Det var en lekfull tid, inte så mycket allvar, inga stora konflikter. Jag var lärare, han sökte till seminariet i Linköping. Ville ha jullov, påsklov och sommarlov, motiverade han ansökan med. Vi gifte oss och fick första barnet. Jag och lille Urban flyttade med till Linköping Olle körde buss kvällar och helger, men ekonomin var skral. Smäskollärarlönen skulle räcka till hyra, mat och barnflicka.Minns dessa år med glädje. Sen har livet rullat på med både bekymmer och glädjeämnen. Vi fick tre barn till. Byggde sommarstuga, köpte stort hus. Lånade pengar och köpte en båt. Han har funnits att samråda med, att tampas med, ja funnits.
Nu är han försvunnen i dimman som kallas demens. Ofta pratar jag med honom som förr, utan att få svar eller tankar tillbaka. Ofta är vi tysta. Nu hör jag honom andas där  inne i rummet med sjukhussäng och rullstol. Han är här men han finns ändå inte. Jag sörjer min livskamrat.

Vi har rösträtt!

Det var i söndags fantomsmärtorna tog fart. De höll i även måndag , dämpades något i går, men kommer fortfarande i stötar. Olle blir väldigt trött, har varit uppe endast ett par korta stunder i dag. Kanske är det värkmedicinen som tar hans krafter. Har ju varit tvungen att ge honom ganska mycket av den varan.
I dag hade vi besök av en tjänstekvinna från socialkontoret. Jag är berättigad att få en liten summa varje månad, s.k. anhörigbidrag. Av en slump fick jag reda på detta för ett par veckor sedan. Detta är ett nytt bidrag, som bestämdes i december. Ville ta reda på varför jag inte fått något meddelande om bidragets existens. Då visade det sig att något meddelande om detta inte gått ut, mer än kanske till kommunens hemsida. Undrar hur många trötta gamla anhörigvårdare som sitter och kollar Linköpings hemsida på kvällarna. Många kanske inte ens har en dator.
Jag blir arg och upprörd över hur nonchalant vi behandlas. Tänker våra kommunalpolitiker att: "det är en grupp gamla snälla tanter, de bråkar inte." I så fall har de ju rätt. Vi som är gamla har lärt oss att vara tacksamma för det vi får och att inte ställa krav. Men många av oss gamla är ju både friska och kloka. Vi måste höja våra röster och kräva att respekteras. Politiker ska akta sig. Vi har rösträtt!

Fantomsmärtor, kalas, kryss

I morse vaknade jag av att Olle skrek. AJ AJ HJÄLP!! Rusade upp. Det var den foten som är amputerad som börjat intensiv-värka. Fantomsmärtor alltså. Det är MYCKET intensiva nervsmärtor och de första månaderna efter operationen i juli var dessa smärtor en daglig plåga. Men de senaste två månaderna har de avklingat. Till i dag. Nu är det full aktivitet igen, och dagen har varit kaotisk. Flera besök av hemtjänst, tel. samtal till vårdrådgivare om medicinering, och Olles skrik! Fick goda råd, använde värkmedicin som fanns hemma och nu på sen kväll har lugnet lagt sig över vårt hem. Olle sover. Jag försöker stressa av.
Barnbarnet Pär fyller 27 och hade bjudit till kalas. I den situation vi hade i dag kändes det omöjligt att åka ifrån en liten stund. Men ville så gärna. Ett tel. samtal till vännen Erling. Skulle du kunna.......? Självklart!
Med Olle i de bästa händer kunde jag åka iväg och hade en fin stund med god mat och trevlig samvaro. Värdefullt!
Som avkoppling har jag löst ett dubbelkryss i Correns kulturdel. Ett riktigt roligt och klurigt kryss, som ovan nämnde Erling konstruerat. Han är en riktig kluring. Och en riktig vän!

En dag att vara glad för

KL är 23.30. Snart slut på denna dag. En innehållsrik sådan. Personalen från Carema har tränat Olles ben tre gånger, som vi bestämde när sjukgymnasten Kerstin var här. Ibland gör det riktigt ont i knäet, men Olle har försökt och inte protesterat.
Vår vän Eva L, som varit min tidigare kollega och som blivit en superkompis har varit här och bjudit oss på kalas. Underbar soppa, smörgåsar och semlor. Hon har nyligen hittat en man att leva med. Roligt att bli bekant med honom, ja, det var en glädje. Erling och Kerstin var också med, och så kom vår äldste son Urban. Ibland kan en gemenskap runt ett bord bli väldigt lyckad. Så blev det i kväll. Olle var med nästan hela tiden, och såg glad och nöjd ut. Han har alltid varit super-social och njuter fortfarande av gemenskapen.
Nu har Urban och jag suttit i köket och pratat och delat tankar. Vi har alltid en god kontakt, ett ömsesidigt givande och tagande, som för mig är härligt och ytterst värdefullt. Mitt sinne flödar över av tacksamhet för familj och vänner.

Tacksamhet

Att Olle blivit tröttare och behöver mer hjälp vid alla förflyttningar har satt fart på mitt "hitta-på-sinne". Hemtjänstpersonalen har funderat på att vi behöver en lift. Men jag vill först  att vi ska pröva om han kan träna upp sitt enda ben, så att han korta stunder kan stå. Carema har ingen sjukgymnast, men jag som anhörigvårdare kontaktade "Rörelse och hälsa". En duktig sjukgymnast därifrån kom i går. Vi bestämde att tre gånger varje dag i en månads tid ska Olle tränas att stå på sitt ben. Sen ska det göras en utvärdering. Den här träningen ska hemtjänsten göra i samband med sina besök hos Olle. Ett försök som jag hoppas ska ge resultat.
I morse ringde jag till Berga vårdcentral och bad att Olles läkare skulle komma. Behövde  bl.a. veta varför han ofta har ont i foten och benet. Hon kom i dag! Kollade hans blodcirkulation i benet och gjorde lite andra kontroller. På grund av Olles multiproblem ska jag få ett tel nr. att ringa till om någon akut situation uppstår. Hela dygnet! Som att få en fin present kändes det! Har ofta tänkt att om något händer vill jag inte åka till akuten, utan låta Olle vara hemma och få hjälp här. Den hjälp de lovar från Berga är jämförbart med LAH. Detta ger trygghet, vilket är av synnerlig vikt i vår situatin.
Så nu på dagens sista minuter kan jag konstatera att bra saker hänt. Känner tacksamhet.

Tankar kring politik

Jag har börjat fundera på politik. Tidigare i livet har jag ganska slentrianmässigt röstat på Folkpartiet. Bra liberala idéer tänkte jag. Nu kan jag inte fortsätta så, eftersom en röst på FP, C och KD är ju en röst på M. Och jag har alltid varit rädd för ytterligheter både åt vänster och höger.
Inte kunde man tro att Reinfelt skulle driva den hårda högerpolitik vi ser. Nya arbetarpartiet! Oj oj!
I min nuvarande situation tänker jag mycket på åldringsvård som borde vara en hjärtesk för politiker. Men den säljs ut och politikern tycks avsäga sig ansvaret.
I Corren lördag sidan C11 skriver Lars Laban Bengtsson en bra debattartikel. Han är sosse, och han menar att  alla riskkapitalbolag ska stoppas i vård och omsorg. Men sossarnas nye ledare har inte varit så klar på den här punkten. Den ende som uttalat sig tydligt är nye vänsterledaren.
Just nu känns det som om jag kommer att rösta V nästa gång! En omvälvande känsla.

Att tala med bestämmare

Olle blir sämre. Tröttare och tystare. Äter så lite. Det blir svårare att förflytta honom också, eftersom han inte hjälper till som förut. I dag har arbetsterapeuten Hanna varit här och vi har pratat om att vi behöver en lift. Skönt att det finns hjälpmedel!
Personalen från Carema har varit här flera gånger i dag. Jag har pratat med gruppchefen Katarina och bestämt att jag behöver mer hjälp nu. Hoppas de kan få personal så det räcker. Jag mår dåligt av att se hur stressade de ofta är. Kände att jag vill tala om mina iakttagelser för någon bestämmare, så jag har skrivit mail till Carl Gyllfors som är VD för Carema Care. Hoppas jag får svar. Om han blir arg på mig gör ju inget, för vi träffas inte så ofta (läs aldrig) Och han kan inte ta ifrån mig lön och arbete. En utmärkt position har jag i detta fall.

Att bli gammal i en ny tid

Jag går på en kurs anordnad av senior-akademin. Det är en diskussionskurs, och vi utgår från Bodil Jönssons senaste bok När horisonten flyttar sig, ATT BLI GAMMAL I EN NY TID. Boken och handledningen ger många idéer till samtal. När det talas och skrivs om pensionärer i media handlar det oftast om äldrevården. Ett viktigt och intressant ämne, men vi konstaterar att endast 15 % av dagens 80-85-åringar befinner sig på vårdboenden. De övriga 85%-en klarar sig själva och den övervägande delen är frisk och har hjärnans funktioner i behåll. En stor grupp. Med mycken kunskap och erfarenhet. Som ingen talar om. Jo olika biståndsorganisationer och andra ideella sammanslutningar hålls oftast vid liv av äldre människor. Även om många unga arbetar som volontärer, är medelåldern är hög.
Nu har Rainfeldt o Co hittat på att vi bör jobba till 75! Inte för att han upptäckt vilken kapacitet vi besitter, vi som pensionerats, utan naturligtvis läggs ekonomiska  aspekter även på detta. Befängd idé! Är inte arbetslösheten hög?
Ack ja! Mycket ska man höra innan örona faller av.

Berättarafton

Oj! Ny dag! Kl är 00.15. Vi har haft berättarafton här hemma. Vid 18-tiden när vännerna kom, var Olle sittande på toaletten. Jag hade förstås larmat, personalen kom, men Olle var inte snabb och de måste vidare. De kom tillbaka efter en stund, men då ville Olle lägga sig.
Den här idén med berättaraftnar har jag utvecklat för Olles skull. För att ge honom stimulans och glädje. Men jag får nog konstatera att han inte längre har möjlighet att delta och att han inte får ut något varken av gemenskapen eller berättandet.
Det var Eva Burgman och jag som berättade och visade ett bildspel med Jämtlandsanknytning. Vi är båda jämtlänningar och älskar vårt gamla landskap. Det blev lite ostrukturerat, men vi har en accepterande publik. Trevlig blev avslutningen när åhörarna berättade egna minnen.
Inom mig kände jag besvikelse över att inte Olle var med, men får ta till mig det faktum att Olles psykiska status försämrats. och att jag inte får ha stora förhoppningar på förbättring.
Vännen Irene och jag har suttit vid köksbordet några timmar och pratat om livets skiftningar. Att ha någon att prata med är guld värt!

Bra och dåligt från vårdarens horisont

Sen kväll igen. Kl är 23.45. Åter en händelserik dag, även om jag måste erkänna att händelserna sker inom snäva gränser. Men när allt kommer omkring är det ju det som är livet. Vardagen med sina variationer.
Olle hade ramlat ur sängen i morse, larmade, fick hjälp av 3(!) morgonpigga, duktiga Carema-människor. En timme senare kom två tillbaka  och Olle fick duscha. Han hann bara börja med frukosten så var det toalett-time. Larmade. Men ack! Det dröjde mer än 40 min. innan Hama kom.Jag hade då lyckats få över Olle till sängen, för han orkade inte sitta. Hama bad om ursäkt, så jag fick åter förklara att detta inte är personalens fel. Det är schemaproblem och underbemanning. Som det är nu har den som har larmet också tidskrävande sysslor. Kan vara omöjligt att gå ifrån t.ex. om man just duschar en patient. Nej jag ringde till verksamhetschefen (ny för dagen!) och påpekade min uppfattning om att schemaläggningen måste bli bättre, och försökte förklara hur situationen blir hemma hos oss när inte detta fungerar. Det var en trevlig , ny verksamhetschef. Hoppas hon tog det på rätt sätt!
När jag gett Gustaf av smörgåstårtan från i går (han uppskattade den!) var det dags för mina lediga timmar. Mats, en mycket duktig och trevlig Carema-kille kom till Olle och jag var helt lugn.
Skulle besöka en sjuksköterska som är rådgivare till oss, som sköter dementa. Mycket bra information, ja det blev en helt igenom intressant timme. Jag kommer att ha nytta av detta samtal.
Hoppsan nu är klockan över midnatt! God Natt!

Vilken dag!

Kl är 23.00. Trött men måste skriva lite. En innhållsrik dag. Först barnbarner Gustaf, som äter lunch. Passade på att handla lite i Berga medan han var hos Olle.Så plötsligt besök av gammal kär vän, Gull Rolling. Oj så glad jag blev. Sedan vi suttit med tjej-prat en stund väckte jag Olle. Han minns ju bättre det som hände för länge sedan och han blev SÅ GLAD att se Gull som vi under några händelserika år bodde granne med på Getingstigen. Han deltog lite i samtalet. Plötsligt kom hans kusinen Bengt. Trogen besökare och uppskattad av oss båda.
Jag visste ju vad som skulle ske på kvällen och har verkligen sett fram mot det. Vännen Mari Ann kom med mat och dryck och alla tillbehör. Dessutom hade hon bjudit gemensamma vänner. Vi blev nio vid bordet. Vilket härligt initiativ! Tack Mari Ann!! Känner en enorm tacksamhet över alla som genom omtanke hjälper oss över hindren.Vännerna som hjälper oss att smycka tidens flykt.

nya infallsvinklar

Lördag i dag. Inte blev det en dag när jag orkade "smycka tidens flykt". Tungt, tyst, orosfyllt. Visserligen var Mats, Carema-anställd vårdare, här två gånger i morse och gjorde tunga jobbet. Dessutom gav han sig tid att prata lite, mycket värdefullt. I kväll känner jag att jag nog gjort fel när jag tagit kvällsjobbet helt själv. Ska nog ändra på det.
Telefonen ringer. På diplayen ser jag, det är Urban, äldste sonen. Hann tänka: ska låta lite ledsen, jag  vill ju ha tröst. Men nej! " Mamma, vi är på fest. Hur går den där snapsvisa om lilla strålen?"
Och så satt jag där och sjöng:
Du klara stråle, som rinner ner
igenom strupen, du finns ej mer
men när till blåsan du kommit har
då blir du åter en stråle klar.
Han sjöng den för sina vänner som applåderade, sa att han hoppades att jag hade det bra. Tack för visan, jag ringer i morgon.
Undrar vad en psykolog skulle ge för kommentar till min plötsliga humörshöjning. Kanske en erinran om nyttan av nya infallsvinklar. Ska faktiskt ta en liten whisky.

politik och orostankar

Lyssnade på nya sosseledarens tal. Han ger ju ett stabilt intryck och tog väl upp viktiga saker. Men han sa inte något om att stoppa den nuvarande hysteriska utförsäljningen av bl.a. skola, vård och omsorg. Ja, det var ju sossarnas regering som började med utförsäljningen, men jag trodde, att de efter alla avslöjanden som kommit om internationella riskkapitalbolag, deras omoraliska vinster, deras skattesmitning och dåligt ansvarstagande, skulle deklarera en vilja att ränsa upp i detta träsk.
Måste vi vänja oss vid, att när vi arbetat ett helt liv, betalat skatt, tjänat ihop till en liten men acceptabel pension, som vi också betalar skatt på, så är vi dock ett påhäng på samhället och bör vara tysta och fogliga.
Nej  akta er politiker! Trots att ni kommer att tala salvelsefullt om skola, vård och omsorg när valet närmar sig, kommer vi kloka gamla medborgare att fordra klara linjer och raka löften av dem, som får våra röster Oss kan ni inte lura och smita från ert ansvar! Vi är många!
Men mina politiska fundringar överskuggas av oro. Olle har varit så dålig i dag och så trött. Han har inte ätit, och han har svårt att kommunisera.

Frågor utan svar

Jag upplever att det för varje dag blir jobbigare för Olle att stå på sitt enda ben några sekunder när rullstolen ska bytas till toastol. Även vid påklädningen vill personalen att han står några ögonblick. Det finns bra handtag han kan hålla sig i, men stundom fungerar det inte. Han behöver nog få hjälp att träna sitt ben och även armarna.De första veckorna när han kom hem från Åleryd kom sjukgymnast och arbetsterapeut två gånger i veckan för att träna honom. De var från Hem-rehab som lyder under landstinget. Men så lämnades Olle över till Våsdcentralen här i Berga, den drivs av Carema.
 Efter diverse telefoni under förmiddagen fick jag klart för mig att en vårdtagare som bor hemma inte har tillgång till sjukgymnastik i hemmet. Då måste man ta sig till gymet, för vår del skulle det bli i Ramstorp. Där var vi innan amputationen och då var det ett annat läge. Nu när han inte kan ta sig ur rullstolen ser jag inte någon idé med gymet. Skulle vilja att en sjukgymnast kom hem och kollade vad han orkar och om träning över huvud taget är realistiskt.
Ja dagarna är fulla av tankar och frågor. I morgon kommer en distriktssköterska. Hon brukar ha svar på mina spörsmål.
Har stängt dörrarna till två rum,där jag nu inte har full värme på. Kanske kan spara några kronor!

fåfänga

Läste just mitt förra inlägg. Det slutade....i stället för att få tiden att stanna gäller det att smycka dess flykt.
I dag har jag varit hos frissan. Klippt och färgat. Det är en så härlig känsla att bli både fin och ompysslad. För mig är detta att smycka tidens flykt. Har alltid varit fåfäng men det fick jag inte vara när jag var barn. Det var en synd tror jag. Jag hade så stripigt begiefärgat hår. Ville ha lockigt. Hade några plåtpappiljotter som jag ibland la under kudden. Eftersom jag låg i en säng i köket där även föräldrarna sov fick jag vänta tills de lagt sig. De hade en utdragbar pinnsoffa. När det blev tyst, och jag trodde att de sov, tog jag fram papiljotterna, blötte hårtofsarna lite med hjälp av ett vattenglas vid sängen och snodde fast pinoredskapen. Inte lätt att sova, men liten böj på håret blev det.Mamma och de tre mostrarna hade åsikter om min fåfänga. Men pappa sa : "Det är det evigt kvinnliga" Rätt åt dom!

Att smycka livets flykt

Det är inte så lätt för personalen från Carema att vara hos Olle när jag har mina lediga timmar. I dag var Sam här, en duktig, trevlig ung man. Jag önskade att Olle skulle stiga upp, äta lunch och sitta i köket, kanske se på TV. Men Olle hade vägrat, låg i sängen tills jag kom hem. Trots kan vi kalla det. För Sam kändes det nog lite misslyckat, men jag tror han förstod att jag var helt nöjd med att jag utan oro fått vara borta tre timmar.
Det var så fina timmar. God lunch hos vännen Eva. Vi var fyra damer, alla med liknande situation vad det gäller männen. Lite prat om våra problem blev det naturligtvis, men i samtalen hann vi med tankar, spörsmål, småprat och skratt. Ja t o m en rolig idé, som kan bli verklighet. Ska jag berätta om så småningom.
.Eva läste så kloka ord om att vi kan jämföra vårt sätt att tackla livets skeden med hur vi upplever att ta hand om en trädgård. Här kommer de kloka orden:
För att bli lycklig med en trädgård måste man ha fördrag med allt levandes oundvikliga och ständiga förändring, med vissnandet och döden. I stället för att få tiden att stanna gäller det att smycka dess flykt.

Prat vid köksbordet

Det blev så fint samtal med Gustaf i dag vid lunchen. Jag pratade mest förstås. Kom in på andra världskriget och vilken rädsla det var förknippat med. Jag var 8 år när kriget började och 14 när det blev fred. Berättade också lite om Olles barndom. Hans föräldrar hade en bondgård vid Järnlunden. Ja, det blev en trevlig stund medan Gustaf åt pyttipanna.
Det har varit riktigt jobbiga dagar för Olle, och då blir det ju jobbigt för mig också. Han har haft problem med magen och inte bajsat på flera dagar. Har köpt några medicamenter på apoteket, men de har inte hjälpt. Han har inte orkat sitta i köket som han brukar och han har inte velat äta.
Trots allt blev det en innehållsrik eftermiddag vid köksbordet. Vännen Irene tittade in, Helmi kom med en jättegod kaka, Erling och kusin Bengt gjorde att det blev fulltaligt vid bordet. Och goda samtal. Åter och åter får jag konstatera att vänner som bryr sig är en värdefull gåva. Särskilt när mycket känns tungt. Jag glömde min irritation över att Caremapersonalen låtit mig vänta för länge på hjälp de senaste två dagarna. Så kan det bli, att ilskan rinner av. Och nu hoppas jag att Olle får bajsa ordentligt i morgon!

Jag fick vara med!

Lite bättre med Olle i dag Min egenordinerade giktmedicin var nog bra. Jag har också ökat på med värktabletterna. Han verkar att bli tröttare när han behöver många värktabletter och det är väl helt förståeligt. I dag sov han flera timmar och lade sig tidigt i kväll. Kollade nyss att han sover lugnt..
Jag har fått vara på utflykt på em. Trots att jag ända sedan Olle kom hem efter amputationen inte kunnat jobba på IM, var jag bjuden på deras efter julruschenfest. Oj så roligt att träffa dessa fantastiska människor. Många av dem har jag jobbat tillsammans med i ca 15 år. Längtar ofta till butiken och gemenskapen där. Skrev i går på bloggen om en IM-resa som Olle och jag var med om år2001. År 2006 hade jag möjlighet att delta i en  resa till Indien. Då kunde inte Olle följa med på grund av nedsatt fysisk förmåga, men han klarade av att vara ensam hemma. Ja, med god hjälp av släkt och vänner förstås. Även den resan har gett starka minnen, och en djup insikt i hur viktigt det är med rätt bedrivet bistånd i vår orättvisa värld. Glömmer aldrig barnen som trots att de bodde på en soptipp kunde gå i skola några timmar per dag. Hur ska kommande generationer kunna få det drägligt om vi inte satsar på barnen? IM är en pålitlig och välfungerande organisation som har hjälpt till att förbättra livsvillkoren för många marginaliserade grupper i olika hörn av världen. Att jag har fått möjlighet att delta i det arbetet känns stort.

skuggor

Två kvällar har jag skrivit om solstrålar. I dag blir det mest skuggor. På em fick Olle väldigt ont i sin enda fot. Så ont att han skrek högt. Smärtan kom och gick. Försökte med den vanliga värkmedicinen utan effekt. Och så är det fredag, för sent att få tag på någon på vårdcentralen. Olle har tidigare haft gikt. Det ger en häftig smärta och jag letade fram medicin som han tidigare fått mot just gikt. Kände mig osäker och behövde råd. Ringde 1177. Fick reda på att den sjuksköterska som  ger sjukvårdsupplysning inte har rätt att ge råd om mediciner. Det får bara  läkare Fick erbjudande om att komma till läkare för att diskutera detta. För oss otänkbart att ta sjuktransport för att få ställa några frågor. Bestämde själv att pröva med giktmedicinen, ökade på värktablettintaget och tog alltså själv läkaransvaret. Bra att jag inte är anställd, för då skulle jag väl mista jobbet eftersom jag överskridit mina befogenheter.
Borde inte dessa vinstgivande företag som numera sköter den mesta vården i Sverige ha råd med läkare som även på kvälls-och nattetid åker hem till de sjuka (ofta multisjuka) som vårdas hemma. Men dessa företag måste väl i första hand se till att cheferna får sina miljon-bonusar!

Fler solstrålar

I dag har vi inte sett några solstrålar utomhus. Regn, regn hela dagen. Men metaforiska solstrålar! Carema-personal, som kom i morse var de första. Glada, vänliga, soliga  som alltid! De duschade Olle, som ren och fin rullades in i köket till frukosten som jag fixat. Nästa solstråle var Gustaf som fick pannkakor i dag. Och på em kom en god vän, Ture. Han hade med sig en fruktkaka, vi drack kaffe och pratade ett par timmar. Ture har flera gånger och under ganska långa perioder varit ute i världen som biståndsarbetare både för RK och Sida. I dag berättade han om äventyr i Afrika. Han är en god berättare och även Olle var lyssnande. Jag kan känna lite ånger över att Olle och jag inte rest så ofta. Den intressantaste resa vi gjort tillsammans var en studieresa som IM (Individuell Människohjälp) organiserade och som varade två veckor. Den resan gick till El Salvador och Guatemala. Vi fick besöka olika projekt som IM deltar i, träffa människor som fått  möjligheter att förändra sin situation. Majaindianerna i Guatemala imponerade med sitt arbete på förbättringar, trots att de är marginaliserade av de styrande och trots att landet ofta drabbas av naturkatastrofer. Under vår resa var vi med om en jordbävning. Det var både intressant och skräckfyllt. Trots allt som vi hör och ser genom medierna, kan vi konstatera att vi lever i en lugn vrå av världen.

solstrålar

Idag har barnbarnet Gustaf, som går lärarutbildning och nu några veckor har praktik på en av skolorna i vårt område, varit här och ätit lunch. Verkligen roligt. Han kommer i morgon också!
Och Olle och jag har varit ute på vift. Färdtjänst till Ramstorps äldreboende, där Olle fick hår och skägg ansat. Han blev så fin. Färdtjänsten fungerade bra i dag, kom i tid och gjorde inte så långa omvägar. Bara en liten extra sväng till slussarna i Tannefors. Solen sken och det kändes som vår i luften. Franciskus sa: En enda solstråle är nog för att driva bort många skuggor.
Så  viktigt det är med solstrålar i vardagen.

vänners lov

I dag har jag varit ute på vift! Först skogspromenad med  Vidingsjögänget. Vi var inte så många i dag, men både under promenaden och fikastunden hade vi som vanligt goda samtal. Tänk så värdefullt detta är, att ha kvar kollegor som nära vänner efter alla år! Under många år var även Olle med eftersom vi har jobbat på samma skola. Det känns sorgligt att han sitter kvar hemma när jag åker iväg. Fast  det är nog jag som känner den sorgen. Olle tycks ha glömt hur mycket han tyckte om att träffa dessa vänner varje vecka. I dag hade han med hjälp av en trevlig ung dam från Carema ätit frukost och var nöjd när jag kom hem.
På eftermiddagen hade goda vännen Kerstin bjudit mig och fyra andra väninnor på kaffekalas. Och Kerstins man, som är en av Olles bästa kompisar, kom hem till Olle. Utan att vara orolig kunde jag alltså ha några jättehärliga timmar med  kära vänner. Känslan inom mig är glädje och tacksamhet för värdefull gemenskap.

Eftersom de styrande i samhället har satt landets gamla på "undantag" är det viktigt att vi själva håller fanan högt, känner oss betydelsefulla, är stolta över våra erfarenheter och vår sociala kompetens. Nödvändigt är det att vi håller oss informerade om politikernas bristande omsorger och lägger oss i samhällsdebatten. Vi gamla ska höras och synas!

Efter alla helger

Nu är helgerna slut. Skönt! Nu senast hade vi en hel drös med familjemedlemmar här. Äldste sonen med fru och två hundar, hans äldsta dotter med man och tre barn. Så vi var fyra generationer! Roligt! Jag lät mig passas upp, behövde inte laga mat t.ex. Känns behagligt.
När jag satte mig vid Olles säng i morse och ville prata lite om allt som hade hänt i går, märkte jag att han hade glömt vilka som varit  här. Nåväl! Jag fick prata lite med mig själv som vanligt. Då retar jag mig inte på svaren.
Olle har svårare att med stöd stå några sekunder på sitt enda ben. Ger mig en del bekymmer, eftersom jag ibland bör hinna flytta honom från rullstolen till toa-stolen.  Bajset kommer snabbare än Caremapersonalen. Oftast är det så. I morgon kommer en arbetsterapeut, och jag hoppas hon har någon bra idé om något ytterligare hjälpmedel. Ja hjälp utifrån är viktigt i min situation.
I morgon ska jag plocka bort allt som hör till julen. Sen ska jag köpa en bukett tulpaner.

Om mitt jobb

Har haft ganska jobbigt i min vårdarroll. En sak är att jag åtagit mig kvällsjobbet med Olle. Carema-personalen brukar komma vid 19-tiden. Ibland blir Olle så trött redan innan, så då brukar jag hjälpa honom. Ibland är han piggare och vill se på TV och då tycker han att de kommer för tidigt. Så det passar vår rytm bättre att tiden för sänggående är flexibel. Och det är inget svårt jobb för mig, men envist återkommande.
Natten som gick hade han ont och var orolig. Skulle gå på toa och det klarar jag inte ensam. Jag var vaken och ett tag låg jag på en madrass på golvet i hans rum. Köpte lite magmedicin på fm och nu i kväll har det varit lugnt igen. Hoppas att få sova i natt.
Det gäller för mig att acceptera att vårt liv styrs av Olles situation.  Det talar jag om för mig själv ganska ofta, men ibland känner jag mig för instängd, längtar att kunna ta en liten sväng ute när andan faller på.  Då får jag ta ett litet samtal med mig själv igen!

Länge sen jag skrev. Det har ju varit jul och nyår. Barn och barnbarn har hälsat på. Roligt. Dagarna går så mycket fortare och på kvällarna kommer tröttheten.. I går på nyårsafton hade jag en liten middag med tre gäster. Olle var med hela kvällen, gästerna nära vänner. Att göra större bjudningar nu, när Olle är sjuk känns omöjligt. Ja mycket har ändrats på grund av sjukdomen, och jag märker att små självklara händelser blir så betydelsefulla. Det blev glädjefyllt att ordna den lilla bjudningen, fick en känsla av normalitet, en skön känsla.
Mina tankar har arbetat med det jag skrev om senast: viljan att göra uppror. I skrivande stund lyssnar jag på Bodil Malmsten som vinterpratar i P1. Hon berör detta som jag tänker så ofta på: varför är vi så snälla och tysta inför sådant som vi borde reagera mot. Hur kan vi låta våra folkvalda sälja ut oss gamla till det riskkapitalbolag som ger lägsta bud? Som man gjorde med föräldralösa barn på 1800-talet. Den bonde som begärde lägsta ersättning fick ta hand om barnen, oftast för att få gratis arbetskraft. Samhället fordrade inte några garantier för att barnen skulle ha god omvårdnad. I dag är samhällets krav på utförare i åldringsvården  luddigt skrivna, inga exakta krav.
I kommentaren till mitt senaste inlägg skriver Helmi att många gamla som sitter på olika vårdboenden är så kloka och klara i tanken att de borde opponera mot missförhållanden.Jag tror att när man är gäst på ett sådant boende är man rädd att stöta sig med personalen, och man vill inte ställa till besvär. Nej, ALLA som är 50 år och mer bör reagera, sluta sig samman och göra UPPROR. Betänk att ALLA blir gamla! Och i vårt samhälle bör  respekten för gamla åtrupprättas!